Satt och sorterade gammal kunskap nerpräntad i kollegieblock och möttes av ord och klotter som fick mig att brista ut i skratt. Jag var sannerligen en struntpratare:

"En helt vanlig dag. En fluga kryper på min hand men jag jagar inte bort den. Vårkänslor. I ett forsande vattenfall. På väg till stjärnorna. Det snurrar min jord och min själ. Vackra, vita blommor sjunger för mig. Glömmer bort att andas. I ett iskallt Ikea-land. Jag drömde en gång. Om moln. Rosa moln. De var min säng om natten. Min soffa om dagen. Mitt allt. Mot en klarblå himmel vilar mina ögon som förvandlas till lyckliga stjärnor. I oändligheten (två gånger)".