Jag har gått i skolan i hela mitt liv. Sedan 7 års ålder till 24 års ålder. Även om socionomutbildningen är den som frodat min personliga utveckling mest, så var jag nog ändå allra lyckligast under IB, om vi ska fokusera på just skolgången. Rent generellt är det väl ganska svårt att överträffa gymnasietiden. Även om jag på många plan var otroligt olycklig under den tiden, så sken jag samtidigt otroligt mycket, tack vare just IB och allt vad det innebar. Alla människor och den starka gemenskapen. Så därför tänker jag, trots svalt intresse från andra håll, sikta på att gå på 10-årsjubiléet i september. Att åter få smaka på de känslor som brann inuti i en under den tiden är lätt värt hundrafemtio riksdaler. Lätt.