Måste spara gamla ord innan de försvinner föralltid.

Den 12 augusti 2005 skrev jag efter min hittills enda Gotlandsresa: "man borde kanske bli socionom". Man formas i möten med andra människor och en person gav mig inspirationen att välja det hållet. Det är fint att läsa såhär i efterhand för den detaljen hade jag verkligen glömt. Ett år senare var jag antagen och redo att påbörja min utbildning.

Jag hinner läsa samtidigt som jag sparar.

Jag var olycklig hela 2005. Och 2004 verkar inte ha varit mycket bättre. Ord varenda dag som enbart handlar om depression i sinnet. Hur mycket ångest ryms i ett tonårshjärta? Men det väcker inte så mycket känslor hos mig ändå. Jag återupplever inte det. Det var en annan tid, ett annat liv, en annan jag. En vilsen själ som försökte förstå världen men visste för lite just då. Jag har gjort upp med känslorna och gått vidare.

Jag vill inte se tillbaka. Jag vill njuta av nuet och ha blicken fäst mot framtiden.
Så i slutändan undrar jag varför jag egentligen envisas med att spara all gammal ångest förpackad i ord. Samtidigt är jag så rädd för att förlora minnen till glömskan.

Efter denna återblick kan jag verkligen känna hur glad jag är över att jag är där jag är idag.