Så har femte året i rad av Siesta! gått av stapeln och det är med sorg i hjärtat jag kan konstatera att det inte är optimalt någonstans att tälta med fibromyalgi - men att just tälta är halva upplevelsen. Hade nätterna inte varit så kalla hade det kanske blivit annorlunda. Men: oavsett krämpor har det varit precis lika roligt som alltid, och det är det viktigaste :)

Känslan av belöning och lättnad som infinner sig när man fått upp tältet är obeskrivlig. När man passerat biten som innebär smärtsamt slitande och släpande på packning och äntligen kan sätta sig ner och öppna en öl i lugn och ro är helt otroligt tillfredsställande.


Festivalbandet var lika tjusigt som vanligt :)


Nöjda :) Och Sara har för första gången på nästan tio år en annan hårfärg än svart och det klär henne otroligt bra.



Från tältet hade vi nära och bra både till vatten, toaletter och frukosttält :) Det kompenserade lite att man låg i en sjuk lutning och dessutom hade en kulle under ryggen, haha. Jag kände att jag hade samma sovstil som sengångaren i Ice age :)






Vi hängde med både Malin och storebrors polare utanför festivalområdet innan Johnossi spelade. Sen hängde vi lite till med samma folk i öltältet.


Först dock bland det bästa av allt: langos! :)




Jag såg till att hitta Poffe under Johnossi :)


Kvällen avslutades med underbara Kristian Anttila :)

















När Babian spelade dagen efter var det banne mig ungefär lika mycket ös som under en bob hund-konsert!



Sedan blev det dags för självaste bob hund!



Och här ler han det där charmiga leendet som gör en alldeles knäsvag :)


Fullt ös, som vanligt :)




Fullt ös var det naturligtvis under The Hives också, Pelle har sjuk energi på scen :)


Sedan sprang vi till tältet men eftersom det var mycket längre dit än vanligt, bestämde vi oss för att stanna där. Därmed missade vi tre fina band, men är man gammal och trött så är man ;)













Lördag!



Kristianstads The Indian Songs!



I övrigt den dagen var det häng på festivalområdet tills min kropp inte orkade mer, med besked.

Men det har varit underbart att sitta på gräsmattor och filtar och dricka öl eller vin, att frossa i langos eller kycklingspett och spilla hälften utanför, och att känna lyckan i varje hjärtslag under fantastiska konserter. Lika underbart har det varit att bara sitta i tältet och ha djupa diskussioner med Sara och vi kommer alltid fram till samma sak: oavsett hur länge det kan dröja mellan gångerna vi träffas, så är vår vänskap så stark och djup att ingenting går bakåt under tiden av frånvaro. Däremot går det framåt vid varenda möte och det är trygghet.