Det är ganska fantastiskt att man kan få gåshud av att lyssna på en låt i huvudet.

Men på riktigt just nu, i hörlurarna, är det Hästpojken, Thåström och The Sunshine Underground och jag inser att jag tycker om när det inte är alltför lent. Jag tycker om när rösten spricker så det liksom raspar till i trumhinnorna. Det är då de där unika ljuden skapas som är svåra att återskapa. Jag fastnar alltid vid såna smådetaljer.


Ibland vaknar man mitt i natten av att man skrattar, och det händer precis när man behöver det. För vissa dagar slår hjärtat oroliga, oregelbundna slag utan någon egentlig anledning. Då man måste kämpa emot paniken som föds i bröstkorgen och distraherar lungorna.

Ibland känns det som att jag blir överfull och måste frigöra en viss dos känslor. Och att det måste ske antingen via tårar eller skratt. Sedan upptäcker jag att det blir så när jag lyssnat för lite på musik, för det är så jag får utlopp för många känslor. Jag kan inte stänga inne, stänga av men många gånger önskar jag att jag kunde.


Och just nu längtar jag så mycket efter våren att jag sprayar halsen med hallonparfym och smörjer in läpparna med hallonläppglans. Jag vill kunna gå utanför dörren utan att frysa och ha ont i kroppen. Vill gå barfota på grönt gräs och känna hur solstrålarna masserar min nacke så den blir alldeles varm. Vill se ljuset möta hans vackra ögon lite oftare, lite starkare.