Lördag och jag sitter ute i solen hela eftermiddagen med ett avslappnat sinne och bara njuter. Kvällen kommer och jag sitter i vardagsrummet med mina föräldrar och tittar på den senaste Beck. Numera föredrar jag soffor framför barstolar. Sara Sockervadd hälsar på och vi pratar om hennes pappa innan vi sjunger SingStar över lite öl. Jag älskar våra pratstunder, som jag en gång kallade för parkbänkstankar. Jag älskar att känna mig psykiskt nära någon annan.


Söndag och kalas. Vi blåser såpbubblor, studsar studsmatta och badar i solstrålar. När solen faller och mörkret med den spelar vi Nintendo Wii i flera timmar. Jag får lyssna till ett skratt jag saknat, som var en självklar del av en annan tid.



Jag kan inte förneka att det skaver att bli helt och hållet bortprioriterad och jag minns när jag lovade mig själv att aldrig låta det hända igen, aldrig låta den känslan bita sig fast i mig och bygga bo. När andra behandlar mig som om jag är oviktig, glömmer jag bort att jag är viktig för mig själv. Men sen slår det mig; jag måste prioritera mig själv för ingen annan kommer göra det.

Jag orkar inte lägga energi på alla destruktiva känslor som föds i mitt hjärta och lika många destruktiva tankar föds i min hjärna. Jag orkar inte öppna munnen inför någon som inte lyssnar. Istället låser det sig för mig. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ens påverkas av kraftfulla ord. De betyder ingenting när ingenting backar upp dem. Tom är ingenting och det var tomt i mig. Ibland skulle jag behöva en karta för att hitta mitt eget hjärta.

Jag vet bättre men ser inte poängen. Varför fortsätta kampen när den inte leder någonstans?
Jag låter det vara.





Måndag och hela kroppen spritter till av förtjustning av blotta åsynen av sushi och det är inte bara jag som ser det vackra. Det finns ögon som förstår mina, det finns ord som möter ord, det finns intellekt som stimulerar. Och när jag tänker på det så inser jag att han är en av två (eller tre) män som någonsin sett mig på riktigt. Som ser in i mitt huvud, som ens har intresse av det. Därför springer han rakt in i hjärtat som en av mina bästa vänner. Jag skrev en gång att förståelse är den snabbaste vägen till hjärtat och jag blir ändå förundrad över hur sant det är. Kanske är det citatet jag borde tatuera in istället. För; det krävs ju mer än ord. Han ser, han lyssnar, han uppmuntrar och han bryr sig på ett så genuint sätt att jag inte kan känna mig annat än sedd. Han tar fram mina bästa sidor och den person jag är i hans närvaro, vill jag vara hela tiden. Och någon gång under dagen skrattar jag i tankarna när jag upptäcker att det i huvudet spelas Toybox - Best friend.