Det är lättare att kväva förväntningar än förhoppningar. Så kanske är det som de säger - att hoppet är det sista som lämnar en. Men jag måste sluta.


Igår:

En stad i rörelse och alla människor gör att huvudet värker men en timme senare kan inte ens haglet nå mig. Det är något inuti som brinner igen och jag snubblar över en rea. Jeansen jag trånat efter för blott en hundralapp och lyckan är fortfarande lika intensiv. Tvingas investera i ny mobiltelefon och blir inte besviken, utan positivt överraskad. Allt nytt gör själen ivrig. Jag blir trevligt bemött av all möjlig butikspersonal under dagen och inga regnmoln kan skymma solen inom mig. Jag sjunger hela bilen hem och vill nästan att avståndet ska vara längre, jag vill inte att stunden ska upphöra riktigt än. Sedan gör jag sushi och lyckan är verkligen ett faktum. Hinner kramas några timmar innan han åker dit han alltid åker. Jag står på en trappa och lyssnar på regnet som byts ut mot ljuv pianomusik. Han fick mig att börja men någonstans på vägen slutade jag och jag ångrar mig. Annars sitter vi i en soffa och tittar på komedier tills tröttheten tar över.




Idag:

Jag gör frukost och tar med mig den ut. Sitter på en solvarm trappa och njuter. Snälla, låt det gå åt rätt håll nu.