Vi ger oss ut på promenad och jag inser att jag missat trädgården full med vårblommor i år. Jag brukade stå i väntan på bussen om morgnarna och låta ögonen dansa över blomhavet men det är längesen nu. Motstår impulsen att plocka en längs cykelstigen och ge honom, tänkte spara till senare men möjligheten försvinner. Vinden motarbetar oss och jag försöker fokusera på den ljusa himlen och solstrålarna, måste tömma själen på allt det svarta. Vi köper glass och han tar min hand trots att kartongen är i vägen.



Om man bara fortsätter med att våga ge, så får man också tillbaka. Svälj rädslan och följ hjärtat.



Mitt hjärta dog för en stund, konsumerades av försvar och dåligt självförtroende men nu skiner det igen.