Så var en kväll på O'Learys avklarad. Sverige spelade obegripligt dåligt och tvekade istället för att satsa ett antal gånger. Minuterna innan de faktiskt gjorde mål, hade jag i princip gett upp. Kände att det inte var alls roligt. Men målet kom och stämningen var helt plötsligt på topp - tjusningen med att se matcherna på en sportbar. Så det finns minsann fortfarande chans till VM! VM är ju inte samma sak utan Sverige, även om de sällan kommer särskilt långt.

Vi hade så trevligt att vi stannade och såg Albanien kvittera mot Danmark - vilket innebär att vi har chans att komma etta i gruppen. Sweet!

I övrigt hade jag ett samtal med en holländare. Det är inte varje dag.

Hjärtklappningen jag hade under hela matchen var dock ett minus. Men att min kropp dummar sig på ett eller annat vis är ju sådant man får räkna med numera.

Nu ska jag och min ledvärk gå och lägga oss! Bu :) Imorgon börjar allvaret - samtalsövningarna. Och jag kan inte låta bli att älska det faktum att jag någonstans på vägen för flera år sedan slutade vara ett nervöst vrak inför sådant och istället lyckas vara lugn som en filbunke. Lite nervositet kan möjligtvis släppas igenom då och då, men det är inte mycket. Stresshantering?