Känslan när man trotsar en enormt stor rädsla endast för att inte få någonting alls utav det, vill jag lägga i en låda och skicka till Sibirien. Det här är det värsta jag känt på mycket länge. Håller andan för att slippa känna det. Ligger och skakar på golvet av uppgivenhet. Ber min katt dra åt helvete och kastar ut honom. Samtidigt känner jag en envishet i mig som säger att jag ska ringa till Citykliniken och herr ställa-diagnos-på-en-halvtimme-och-sen-slippa-bry-mig.

Nej. Jag tror jag går och lägger mig.