Jag halkade nyss i duschen och det gjorde min dag. På riktigt. På vägen in började jag nästan gråta och på vägen ut skrattade jag. För det finns nästan inget som kittlar skrattnerverna så mycket som ett nästanfall.

Och nästantårarna? Ibland måste man få sörja över att man är en känslomässigt handikappad freak som har förmågan att känna oerhört mycket men samtidigt har en rädsla som spärrar in allt det och slänger bort nyckeln så att man därmed kommer utvecklas till arbetsnarkoman för att slippa ha ett privatliv. Bara det. Haha :)


Innan var det mest: jag vill inte.
Nu är det mer: jag orkar inte. Det är för jobbigt att ha hjärtat på sträckbänk. Det kommer bara leda till nåt ont ändå.


Rädslan har talat.

Men äh. Det är ju ändå såhär: "Learning to love yourself is the greatest love of all"
Vem behöver någon annan?


Förnekelsen har talat. Hahaha :)
Det är både irriterande och underhållande att brottas med försvarsmekanismer.


Men det är ju som jag tänkte redan förra veckan - att det händer otroligt mycket på en och samma gång just nu. Många nya intryck att bearbeta och för lite egentid så jag hinner inte riktigt med. Då är det inte konstigt att det blir kaos/tornado i hjärnan/hjärtat. Plus att jag dog av social stress förra veckan.