Seriöst, snart börjar jag supa hejdlöst för att slippa smärtan. De smärtstillande tabletterna hjälper nämligen inte, vilket hon också hade kunnat konstatera om hon lyssnat på mig när jag sa att smärtan inte sitter i musklerna! Jag skrattade åt Idas söta aggressioner kring situationen förut men nu är det min tur att bli förbannad. Benen är fortfarande domnade och smärtan i ländryggen är så intensiv att jag blir ynklig och gråter en skvätt. "Jag tror att domningarna kan bero på att du blir rädd för att du har ont". Den kommentaren fick både mig och min pappa att börja skratta en smula. Jag skulle behöva bli rädd så jag börjar ta saker och ting på allvar istället för att bara rycka på axlarna och tänka att det är fullkomligt normalt. Varför måste alla läkare jag träffa vara så ointresserade och inkompetenta?