Idag har jag förlorat lite kontakt med mina ben. Det känns som att de sover och jag försöker få igång blodcirkulation utan framgång. Annars är min kropp inte särskilt knakig av sig. Numera knakar den överallt, vad nu det kan innebära. 

Skulle gå (läs: dra mig) uppför trappan och släppa in Sesam. Kraftansträngningen fick mig att trilla ihop av andnöd, resten av vägen fick jag krypa. Detta känns verkligen skitbra. Det snurrar fortfarande i huvudet.

Som liten var jag bortskämd med världens bästa självförsvar så det här känns så fruktansvärt fel. Särskilt det faktum att min envishet brukar kunna vinna över de spratt min kropp spelar mig, men i detta fallet är det omöjligt.

Sacre bleu.