Idag provade jag att gå till jobbet, då jag ansåg att smärtnivån var fullt tolerabel. Jag hade då inte i åtanke att fysiskt arbete skulle kunna försämra det hela, vilket det naturligtvis gjorde. Efter fem minuter kände jag redan hur vänsterarmen var på väg någon helt annanstans. När det började svartna för ögonen relativt ofta och hela världen snurrare, insåg jag att jag inte kunde fortsätta. Pressen vs kroppen. Kroppen vann, och som pris fick jag en stor dos ångest och förtvivlan.

Min tarmsjukdom kan orsaka många andra sjukdomar - det är något som jag har varit medveten om ett bra tag. När jag nyss ville ta reda på hur länge jag ska behöva dras med denna ryggsmärta, som verkar röra sig om en inflammation, halkade jag in på fakta jag inte riktigt ville veta. Direkt hamnade jag på en sida som beskrev hur bland annat tarmsjukdomar och psoriasis kan orsaka inflammationssjukdomar, som faller under kategorin reumatiska sjukdomar. Symptomen kunde kopplas till min rygg var tokig för två-tre år sedan, och stelheten jag känt varje morgon och kväll de senaste två månaderna. Det kan alltså mycket väl vara så att det faktiskt är en form av reumatisk sjukdom som orsakar alla mina ryggproblem och ledvärken jag upplever alltmer ofta. Knappt knäckande. Knappt.

Och jag har inte ens fyllt 24 än. När jag väl gör det, skulle jag vilja få den där saknade självbevarelsedriften i present. Lite overdue, dock.

Igår frågade min mamma mig om jag inte blir rädd. Nej, sa jag. Jag är ju motsatsen till hypokondriker. Men nu är jag rädd, det ska erkännas. Jag hoppas bara att jag är räddare för reumatisk värk än för sjukhus, så att jag faktiskt kan ringa läkaren imorgon. Rädsla för reumatisk värk vs rädsla för sjukhus - vem ska vinna?