Molnen har tagit makten över himlen och jag tänker "man ser inte skogen för alla träd" fast såhär: man ser inte himlen för alla moln. Igår var mina ögon fastklistrade mot himlavalvet när molnen skingrade sig och släppte fram den där intensiva, ljusblåa nyansen som jag älskar. Vissa dagar, när regnet piskar mot ansiktet och vinden kyler ända in i benmärgen, glömmer jag bort varför jag någonsin uttalat orden jag älskar hösten. Sedan känner jag av impulsen att dansa hem genom duggregnet eftersom allting tycks vara vackert så länge man har musik i öronen.