Fredags kväll var att skratta så att magmusklerna värkte.

Piere lånade en kikare och Jehovas-skådade medan jag och Malin försökte dämpa skratten på hennes balkong. Han tog ornitologi till en helt ny nivå, så att säga ;) På Biljardkompaniet växte sig truppen större och fick springa till Banken. Jag tycker om känslan jag får när jag springer genom stadens gator en sen kväll. Det är mindre syre än vanligt men jag hinner ändå andas frihet.





Jag har inte riktigt utforskat min egen självkänsla. Måste jag ha alkoholrus i blodomloppet för att ha förmågan att svänga de lurivga bland andra människor? Slappna av och andas. Två minuters övervägande och sedan letade jag upp de andra på dansgolvet. Erik har världens skönaste dansstil så det var inte svårt alls att fuldansa för kung och fosterland. På sistone har jag oftast gått tidigt. Velat hem. Längtat efter trygghet. Men i fredags kändes allting helt underbart. Jag ville inte köra hem och sova. Jag ville dansa mig svettig tills fötterna skulle börja protestera. I svarta sneakers och rosa Cheap mondays. Fulsvänga med håret och kasta lasso. Köra fiskespödansen med Malin. Stampa med Leroy med Erik. Jag skrattade tills jag hostade halsen hes. Och Malin får så himla söt fylleblick. Jag kände igen ett ansikte som kände igen mitt. Just nu skriver jag C-uppsats och två från min enkätstudie var med i sällskapet.

Annars var det att skratta åt fyllesamtal och roliga historier. Att stå under vita parasoll för att skydda sig från ösregnet. Kärleksförklaringar när jag skulle gå.

Sedan passera en början till slagsmål innan jag var framme vid bilen. Bob hund spelades som vanligt och Jönsa ville ha skjuts hem.

Slutsats:

Är man bara pigg, på glatt humör och i gott sällskap behövs ingen alkohol på krogen. Jag har helt klart underskattat att gå ut nykter.



Lördag.

Min kusin börjar bli stor. Alla mina kusiner har blivit så stora. Tiden springer fortare än mig.
Det var konfirmation och jag dog en smula varenda gång jag försökte fotografera med en tegelsten från nittonhundrafrösihjäl. Några rader framför mig satt en ung tjej med en Canon EOS 450D. Längtan i mitt hjärta är nu så stor att jag snart köper en på avbetalning.


Framför mig satt världens sötaste pojke med stora, bruna ögon. Jag ville adoptera honom. Fnissade förtjust när han skrek ja när alla andra skrek nej. Och prästen var jättebra. Jag har aldrig känt mig så avslappnad i en kyrka. Hon gav konfirmanderna fina råd. Att allting inte är svart eller vitt. Den kunskapen/insikten är guld värd. Hon sa också att allting inte är som det ser ut. Jag tog åt mig när hon sa att man inte behöver vara korkad bara för att man ser ut att vara det. Jag vill färga bort det blonda. Inom sinom tid.

Min faster frågade om jag inte ska gifta mig snart. Jag svarade att hon får vänta väldigt länge. Min avsmak för att vara i ett förhållande är fortfarande orubblig.

Min kusin Simon har blivit stor. Jag minns när han var två och gick och höll mig i handen. Helt plötsligt är han 18 och en helt störtskön människa.

Nedan:
Kompis till konfirmanden, konfirmanden själv (Madde) och Simon.



Fick sjunga lite Abba SingStar med Madde med en hals som fortfarande var öm efter gårdagen. Det var fint att sjunga Chiquitita.

Blev euforisk av ett sms efter maten. Sara Sockervadd var i trakten och jag hade ett Banken-besök planerat. Mycket vatten och lite rödvin innan jag satt med hörlurar i öronen på en buss. Jag tyckte om nykterhetskänslan och ville ha kvar ganska mycket av den.

Poffe var hemma från Düsseldorf och jag hade en baktanke när jag berättade att Bankens uteservering hade öppnat. Följ med mig dit. Och det gjorde han. Vid nio satt han, jag och Sara på Modestos uteservering. Drack vatten och rosévin med en värmelampa i ryggen. Sedan nästa uteservering och jag och Sara satt och sjöng sådär som vi brukar när de spelar nostalgi eller schlager. Macke dök upp med blinkande örhängen. Han har jämt så roliga saker för sig.

Äntligen var det dags för dansgolvet och fuldans. Stampa med Leroy. Pulp Fiction. Dansa under Poffes arm och buggsnurra. Hoppa. Snurra ett varv när folk knuffade sig fram. För att liksom ha kvar balansen. Det var så himla roligt och jag ville inte gå därifrån denna kväll heller. Om vi inte kan stanna tiden kan vi väl åtminstone sakta ner den en smula? Blott en timmes dans är för lite. På tok för lite men en enorm dos lycka.

Jag tyckte så mycket om att vara relativt nykter att Sara drack fortare än mig. Annars dricker jag nog tre gånger så snabbt som henne. Ignorerar promillehalten som besegrar mig och njuter av smaken. Hon är så söt när hon blir sådär exalterad.

Sedan tvungen att slitas från dansgolvet. Det bästa med att bo i stan var att man kunde gå hem när man ville. Tidigt eller sent. Och skratta åt sig själv när isfläckarna fällde en. Resa sig snabbt och hoppas att ingen såg. Det var fint att åka nattbuss med någon igen. Att ha någon att dela hörlurar med på vägen hem, även om hon gjorde som hon brukar - somnade. Framme och det blev en extra avskedskram. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att vi skiljs redan där. Hon brukade följa mig ända hem eftersom hon bodde så nära. Nu går hon åt andra hållet.


Så. Helgen.
Det har varit mycket kramar. Värme. Kärlek. Vackra ord och stora leenden. Jag tror att hjärtat dansade i takt med mig. Och jag har skrattat riktigt mycket.


Sedan finns det vissa saker som alltid blir likadana. Jag har blivit så van att jag knappt reagerar längre.