Jag tänker på det medvetna och det undermedvetna.
På hur drömmarna sätter i nyckeln till hjärtats kammare och låser upp känslor som sedan följer med in i verkligheten när man vaknar.
Fast kanske är det bara en tidsfråga innan man förträngt dem igen.


Jag har hostat i flera veckor nu.
Det jag svalde vill kanske bli frisläppt igen.


någon annans hjärtslag
ska vara största källan
till trygghet

jag brukar lägga handen
mot mina egna
och uppnå samma effekt
för de känns främmande



"bara så länge det finns stjärnor över oss
och bara sålänge våra hjärtan
klarar av att slå"


ibland måste jag ta på mig ett extra lager tyg
för att all vacker musik ger mig gåshud

"det gör ont att veta
men lika ont att undra"

det jag inte vill röra vid i vaket tillstånd
utforskar jag när jag sover
för i en dröm är allting glasklart
där ryms inga frågetecken


jag tycker inte om när människor
gör intryck lämnar avtryck
när de ändå bara är på genomresa
sist det hände stod jag under en konsert och kände att
om-ingen-kramar-mig-precis-nu-så-slutar-jag-andas-och-går-sönder
jag fann min tröst i ett leende på scen
som påminde om någon annans

"jag vet att denna natten kommer döda mig
om jag inte får va med dig"



dricker vaniljte och låtsas att tiden inte går
drar fingrarna igenom och fastnar i allt det slitna
det är på tiden att jag reder ut det