Det här känns som en regnig dag i juni då jag inte riktigt orkar gå utanför dörren eller ens vakna till liv. Allting står stilla och innan jag vet ordet av byter dygnet blad. Hjärnan andas vakuum.

Men idag måste jag ta på mig jacka och skor. Vinden kommer ta tag i mitt hår och piska mig i ansiktet. Ingen får egentligen riktigt röra mitt hår trots att en av de absolut vackraste känslorna som finns är just någon annans fingrar från hårbottnen ut till rötterna.

För någon vecka sedan träffade jag min gamla svensklärare. Han ser ganska mycket ut som Bill Clinton och var en av mina favoriter under gymnasiet. Han läste mina dikter och sa att jag och Bob Hansson bodde i samma poetiska universum. Så han frågade om jag fortfarande skrev. Jag tyckte inte om mitt eget svar. Men vad ska man skriva om när man stängt av sina känslor? Kanske har jag bara varit utan inspiration. Eller så handlar det om att det är mycket lättare att skriva om saker som gör en ledsen. Olycka och förälskelser. Allt annat är för grått och i för svag styrka.

När jag kommer till stan väntar en hel timme att slå ihjäl. Jag tror att jag tar med mig Tomas Tranströmers samlade dikter som sällskap över en kopp kaffe.