Åkte på festival i alldeles för stora kläder för någonstans på vägen krympte jag. Tänkte på Ida när jag gick ombord tåget. Jag ville inte låta henne åka hem.
Hässleholm och ömsom regnade det, ömsom sken solen. Vi satt vid vägkanten och någon spelade Bob hund medan vi väntade på att kunna få ett armband.

Känslan man får efter att ha burit alldeles för tunga saker och äntligen fått upp tältet, är underbar. Lungorna blir avslappnade igen.



De serverade mat på campingområdet, så vi provade på den. Världens lojaste nachotallrik med överstekt köttfärs, Eldorado-chips och salsa på dunk - 40 kronor. Eftersom jag inte är ett större fan av kött såvida det inte gäller fjäder eller fjäll, lät jag bli köttfärsen. Plötsligt tog vinden tag i min tallrik, trots att jag höll den, och skickade iväg den. Det kommer ta mig en vecka att sluta skratta åt :) Tur att ingen satt bredvid mig, så att säga ;)


När regnet och blåsten lagt sig, mötte vi upp Poffe i öltältet innan det var dags för The International Noice Conspiracy. Konserten hade inte ens börjat och jag var redan tokig på alla kontaktsökande personer som gör tafatta raggningsförsök. My heart is otherwise occupied och låt bli mig. Det är inte smickrande, det är inte charmerande - det är enbart irriterande. Konserten var bra och det studsades på scen lika mycket som det gör under en Melody Club-konsert.

Så gick vi till den underbara, gula langosvagnen och frossade. Jag har sällan skådat någon som äter langos som Poffe men jag var för hungrig för att skratta ;) Kylan hann ifatt oss och det var svårt att somna men desto svårare att vakna. Vi försov oss och missade frukosten. Istället hamnade vi på världens mysigaste café - Verum. Det var ett rött hus med vita knutar och gammaldags inredning. Atmosfären var så varm att det kändes som att man satt hemma hos någon man känner.
Markus Krunegård och jag var så torr i halsen att jag var hes, Sara var illamående. Raderna Ibland gör man rätt, ibland gör man fel - lev med det sprang rakt in i hjärtat på mig. Precis så. Ha lite självdistans för världen faller inte sönder. Jag tokälskar Jag är en vampyr. Och man var sådär glad och gungig i benen trots att Sara satt ner och gjorde mig orolig.


För att få henne att må bättre gick vi och drack jättegott kaffe.

Vi tyckte om att sitta i tältet och ha djupa diskussioner. Prata om precis allt. Och som vanligt kom jag fram till att vissa saker måste utforskas innan man kan släppa dem.

Jag fick korrekturläsa impulsblogga till några från Festivalphoto.

På väg till Mando Diao var det folkmassor som försenade oss men konserten var ganska fantastisk. The Band, Long before rock 'n' roll och Dance with somebody. Jag saknade bara Mr Moon men den hade säkert ändå bara tagit sönder mig en smula eftersom den är så jävla vacker.


Placebo och han var precis lika bra i verkligheten. Hans röst är fenomenal och jag hade haft en och samma låt i huvudet en hel dag, minst. Naturligtvis spelades Every you, every me men jag ville höra Running up that hill också. När han intog scenen igen efter A song to say goodbye, spelade han den. Infra-red. Jag var så lycklig att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Finast någonsin. Langos fick avsluta även denna kväll och sedan möttes vi av ett tält med sönderskuren ingång. De hade inte tagit någonting alls så vi hade tur i oturen men otryggheten var ett faktum. Jag låg och kramade min väska hela natten. Ibland glömmer jag bort att jorden är överbefolkad av idioter.

Lördag och Café Verum fick stå för frukosten då också. Vi drack knappt någonting av vår alkohol så vi hade hur mycket som helst kvar. Tänkte att vi en av dagarna åtminstone kunde bli salongsberusade. Success. Vi missade Parken för att få sitta på filten en liten stund till innan det var dags att möta upp Malin, Raffe och Poffe. Det var fint men kvällen föll ganska platt ändå. Sara tappade en lins och vi såg aldrig Timbuktu & Damn.


Idag åt vi campingfrukost, skrattade åt folks nysningar och var allmänt fnittriga. "Hurra, hurra för Gunnar idag" var ett utryck som vi använde sönder och hon berättade om Morgonsoffan. Bli hämtad med bil för att sedan fira Mors Dag över en bit smörgåstårta. Och medan jag var borta hann min dröm anlända, men det är en annan historia.


"Åh mitt hjärta, du får aldrig gå ifrån mig"


"Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen"


"Du vet var det sitter och siktar
tills du riktigt säkert vet att det hittar in
Där ingen annan kommit in, hjärtat väljer blint
Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill"


"Snälla, säg nånting som håller mig kvar"

"The one last thing to try shuffle off the planet,
and I will be the one to make you crawl
So I came down to wish you an unhappy birthday

Someone call the ambulance!
There's gonna be an accident.
I'm coming up on Infra-Red,
there's no running that could hide you
cause I can see in the dark
I'm coming up on Infra-Red
forget your running, I will find you"


För övrigt så är jag och Sara så löjligt synkroniserade.
Har samma tankar, det handlar bara om vem som hinner uttala dem först och skrattar alltid åt samma saker. Det var fint att få en festival med henne i år också.

Jag hade en hel bag in box med vin med mig hem. Och bäst jusn nu är Alice in Videoland - We are rebels.

Over and out.