Ljusglimtarna har blivit synliga för även mina ögon igen. Helt plötsligt var jag inte ensam längre i en ihålig kropp. Hjärtat började pumpa igen, frälsa mig med ett vardagsljud annat än från en alldeles för högljudd tvättmaskin. Jag kan drömma även i vaket tillstånd. Längta. Frisläppa de saknade happyhormonerna. Ibland måste man gå ide för att få andas lite. Upp till ytan och ta några rejäla andetag innan det är dags att dyka igen.

Vissa dagar märker jag inte ens att jag öppnat ögonen. Jag går runt och tittar på insidan av ögonlock hela dagarna. Munnen är ett streck målat av blyerts. Håret blåser in i ansiktet och suddar ut alla kanter men jag bryr mig inte ens om att fånga in det med mina fingrar. Jag skulle inte vilja möta min blick just då. Tomheten hade nog berövat mig på syre.

Jag kämpar för att vara oberoende men varenda gång får jag en annan sanning slängd i ansiktet. Att människor har en sådan makt att påverka. Några få ord kan slå ut hela mitt solsystem, få mig att sluta skina. För orättvisor är mer än vad jag tål. Jag får en allergisk reaktion och försöker stöta ut min egen själ ur kroppen. Stöter ifrån, förvränger, sväljer betet och smakar på det en stund. Men inom sinom tid spottar jag alltid ut det igen. Öppnar ögonen, låter ljusglimtarna blända mig tills jag ser glasklart. Du kan inte avgöra vem jag är. Det kan bara jag. Att andra ser mycket mindre än vad jag gör, kan jag inte rå för. Inte konstigt att ens agerande blir osynligt ibland.

Vissa sår tar längre tid att läka. Det är deras fullständiga rättighet. Bara för att du tvingar ihop det med nål och tråd, innebär det inte att det läker snabbare. Men det har inte gjort ont idag. Det har lyst inombords. Det finns trots allt vissa ljus som kan blåsa ut mörkret.