Det kittlas i magen och jag kan inte sluta le.
Jag är förälskad i en bok. Kanske mer än jag blev i filmen. Jag känner mig ungefär lika lycklig som när jag kramar Sesam. Ibland är huvud och ord så mäktiga att det slår egna upplevelser. Upplevelser som inte bara sker i huvudet, alltså.

Och jag sa för en stund sedan;

"Jag har alltid avskytt bokhyllor. Tyckt att de är tråkiga och fula. Men det är stor skillnad när de innehåller böcker man tycker om".

Min bokhylla rymmer snart inte fler böcker, och jag har ändå inte särskilt många. Mammas kommentar var den vanliga:

"Släng några".

Min respons var också den vanliga; att jag inte tänker slänga någon av dem. Kalla mig materialist, men saker har emotionellt värde för mig. Jag får ångest bara över att behöva radera sms när inkorgen är full. Jag vill spara precis allt som känns i hjärtat. Och allt som känns mest i allmänhet. Så att man kan plocka fram det en regnig dag och fylla hjärtat med solsken. Angående sms:en brukar jag trösta mig själv med att jag läst dem, och att de på så sätt redan gjort avtryck i hjärtat. Att jag inte behöver läsa dem igen. Även om man ibland behöver påminnas.

Nu ska jag återgå till fjärilar i magen över blickar som möts.