Jag har älskat skräckfilmer så länge jag kan minnas. Om jag ska uttrycka det såhär; jag är någon som har otroligt svårt för att bryta mot regler, eftersom det ger mig sjuk ångest. Att ljuga är något jag är näst intill inkapabel till. Men en regel bröt jag dock mot som barn. Mina föräldrar tyckte inte att det var lämpligt att jag i så ung ålder tittade på skräck. Så jag fick smyga med det. Jag smygtittade på Arkiv X genom att slå av ljudet - så mycket älskade jag skräck. Trots att jag samtidigt var skräckslagen för att jag skulle bli påkommen (rädsla har varit en trogen följeslagare under hela mitt liv). Det var på något vis ändå värt det.

Så man kan säga att jag är härdad vid detta laget. Eller; jag trodde att jag var det. Det finns väldigt få filmer som skrämt mig som The Grudge. Nu har jag nyss sett trean och har väldigt svårt för att förstå hur Emelie kunde skratta åt den. Jag fick vid flera tillfällen anstränga mig för att inte vända bort blicken. Hon och hennes blick, hennes rörelser, hennes ljud, hennes hår - allt det är så fruktansvärt obehagligt för mig. Jag blir fortfarande lika rädd varenda gång jag ser första filmen - trots att jag vet precis vad som ska hända. Mamma mia!

Följande bild är visserligen löjligt liten, men jag blir minsann ändå en aning kissnödig av att titta på den.