Låt mig komma in, jag vill bli din
Mot slutet fylldes mina ögon och bokstäverna blev suddiga.
Det är fantastiskt att hur man än väljer att måla upp ett monster, så är människan ändå alltid snäppet ondare.
Mycket handlar om att skylla ifrån sig på andra, istället för att se sin egen del och sitt eget ansvar i saker som händer. Vi utgår ju trots allt alltför ofta ifrån att vi är rätt och det som skiljer sig från oss själva, är fel. Är det här med perspektiv verkligen så svårt? Många gånger är det det.
Jag brukar fundera kring vad jag litar mest på - hjärta eller hjärna.
Jag kan aldrig välja. Jag tror på equilibrium.
Nu ska jag börja på Twilight-serien. Och de ska läsas på engelska. Viss litteratur kan bara inte läsas på svenska.
Kommentarer
Postat av: ida
du: jag är också rädd för att röra på mig ibland. hur folk ska uppfatta mina rörelser. så jag är inte så bekväm som jag verkar. med vänner kan jag skoja till det, men inte i tex arbete eller skola. i skolan är jag en tyst och försiktig mus. men jag är inte så hemsk ändå. jag har öppnat upp rätt så bra, men det känns ändå rätt så obekvämt. men sen använder jag kroppspråk rätt mycket. eller inte stora gester men med hjälp av små (har jag hört iaf). händer och huvud, men inte stora gester med armar och kropp. försiktiga men synliga. och där är vi nog olika, för jag har inte uppfattat dig som en kropps-språks-användare, men då har jag bara sett dig en gång :)
nu sömn. hoppas att du sover gott.
godnatt mitt vackra norrsken.
Trackback
