Någonting som jag och Sara verkligen har gemensamt, är vår musiksmak. Det är därför hon är den perfekta festivalkompanjonen för mig och också absolut roligast att sjunga SingStar med - vi tycker ju om att sjunga samma låtar. Vi behöver i princip inte ens kompromissa. Och hon överlåter brännandet av festivalskivorna eftersom hon vet att hon kommer tycka om det som hamnar på dem. Våra musiksjälar är i harmoni, kan man säga.

Men ändå kan hon chockera mig inom ämnet musik. Att hon inte är ett stort fan av Kent, kan jag acceptera. Men U2. Kom igen, U2. Hur sjutton kan man tycka illa om U2?! Det slog mig just, när deras låt Pride (in the name of love) började spelas i filmen Elizabethtown.