Min nacke har vissa dumheter för sig emellanåt. Helt oprovocerat bara sträcks den till, och jag blir lika rädd varenda gång.

Sommaren förra året gjorde den nämligen så, vilket resulterade i att jag fick gå med stödkrage i närapå en vecka. Då tog jag på mig ett par gamla, rosa solglasögon, fotograferade mig själv och skickade mms till Sara dä'r jag frågade om hon skulle ha en stänkare ;)

Igår sträcktes nacken till igen, så det är bara att stå ut med smärtan. Men det gör jag gärna. Jag är glad så länge axlarna är i samma höjd, för under stödkragesperioden var det en decimeters höjdskillnad. Totalt sne ;)

Sista gången jag hade idrott med eleverna, kändes sträckningen långt upp i huvudet på mig. Det var läskigt. Men smärtan gick över efter ett par minuter. Så länge jag slipper stödkrage ska jag försöka låta bli att pipa. Men jag börjar dock undra i vilken ålder jag blir tvungen att förtidspensionera mig, då min kropp bara tycks falla sönder och bli oduglig. Sen får jag börja sälja organ och bli soppköksstammis.