Jag har redan hunnit läsa 100 sidor. Texten är inte riktigt lika löjligt liten som i Låt den rätte komma in.

Men oj, vad ont den gör. Den är fruktansvärt ångestladdad.
Den påminde mig om, och fick mig att lite återuppleva känslan då man fylls med så intensiv smärta att det bokstavligen känns som att man ska dö. Som att smärtan tar så stor plats i din kropp att hjärtat skulle kunna explodera vilken sekund som helst.

13 januari 2006.
The world as I knew it, fell apart. Kan man säga.
Även om jag förstod att den världen inte var bra för mig, gjorde det förbannat ont ändå.
Jag antar att det alltid gör ont när någonting går sönder, oavsett vad det är.

Och jag har inte gett någon chansen att göra samma sak, sedan dess.

Men nu får nog boken vila idag. Annars kommer jag fortfarande snörvla bakom nytorra ögon när mina fina gäster kommer. Så kan vi inte ha det.