Vissa dagar kan vara helt ångestfria. Då bor det det ett bubblande skratt i bröstkorgen istället. Som idag. Och när jag ska förklara försöker jag hitta rätt benämning. Försvinner bort i böckernas värld och när jag vaknar igen känns allting som en dimma.

Att spela rollen som deprimerad är ingen match. Jag behöver bara blicka tillbaka, fånga känslan. Märker hur frustrationen får kroppen att skaka. Släpper ut den genom att säga det jag aldrig vågade. Senare spelar min klientfamilj upp hela mitt gamla känsloregister.

I övrigt försöker jag analysera kring varför jag väljer att isolera mig under den mest sociala högtiden, varför fibromyalgin kom när den kom och varför jag inte är det minsta rädd.


"Dom viskar i mitt öra
'Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men inget dör?'"