Idag var det alltså dags för begravning. Exakt en månad efter att farfar fyllt 73.
En sådan dag är man totalt avväpnad. Och inte alls på gott humör när man ska dricka sitt morgonkaffe. Så när jag hörde att ett verbalt krig pågick utanför mitt rum, tappade jag modet ytterligare. Människor är aldrig bekväma med att känna negativa känslor. Så ett försök att bli av med dem är ju att lasta över dem på någon stackars oskyldig, förbipasserande. Någon som råkar vara i närheten. Denna dagen skulle bli tung nog ändå.

När jag satte mig i bilen som skulle ta oss till kyrkan, bröt jag nästan ihop. Jag tryckte hörlurarna i öronen och tog mig samman omgående. När vi tågade in i kyrkan återkom den där känslan som gjorde mig tårögd. De som redan befann sig i kyrkan reste sig nämligen upp för att visa sin respekt. Men för mig blev det så obehagligt verkligt att jag fick kämpa ordentligt för att hålla mig samman.

Sedan lyckades jag få en distans till det hela. Byggde upp en tjock mur som inte ens kunde raseras när farmor började gråta under första solosången. Och det kändes ganska tryggt att sitta bredvid storebror. Samtidigt koncentrerade jag mig på att hålla min ros i handen istället för att lägga den ifrån mig som de andra hade gjort. Jag inbillade mig att om jag höll i den, gjorde jag avtryck på den. Om jag vårdade den ömt i min hand, skulle han känna det. Det är helt otroligt vad ens trosuppfattning kan vändas upp och ner när en närstående går bort.

Jag var i alla fall förvånansvärt sansad. Jag såg på hur alla andra satt med näsdukar i händerna och snyftade, men mina ögon var torra större delen av tiden. Så mycket stålsätter jag mig för att slippa gråta inför andra. Det blev dags att gå fram till kistan och ta farväl. När jag la ifrån mig min ros, en smula motvilligt, upptäckte jag att jag var alldeles skakig. Men det gick bra. Det var svårt att sedan få se alla andra ta farväl av honom. Gamla grannar och vänner. Jag la särskilt märke till en sörjande man och kunde snabbt räkna ut vem han var.

Det hela var väldigt fint. Prästen var hjärtlig, medmänsklig och varm. Jag satt nästan och log lite när han pratade om farfars personlighet. Och om hur gamla arbetskamrater och grannar kontaktat honom för att berätta om farfar. Hur glad, positiv och rolig han hade varit. Och att han nu vistas på en sommaräng med sina hundar.

När vi gått ut kom alla och tog i hand. Då kände jag att jag inte skulle kunna hålla mig samman länge till. Jag var inte riktigt beredd på detta moment och hade därför inte samlat på mig så mycket styrka, på något vis. Så gick vi in till kistan igen. En sista gång. Jag lät än en gång mina fingrar glida längs den. För att vara nära. Satte fingrarna mot metallplattan med hans namn och födelse- och dödsdatum. Då blev det plötsligt otroligt svårt att andas. Jag vände mig bort och kände att nu, nu faller jag. Nu går det inte mer. Om jag inte fick tag i något att hålla i, skulle jag trilla eller nåt. Mamma stod, som väl var, nära mig. Så jag flydde in i hennes famn och tog ett krampaktigt tag om henne. Jag spände hela kroppen så till den grad att jag faktiskt stod på tå. Jag kämpade emot sorgen. Lät tårarna rinna medan jag höll andan för att inte få panikångest denna gången också. Jag måste ha hållt i henne så hårt att det gjorde ont. Men jag var tvungen.

Efteråt åkte vi alla hit här och åt. Så småningom åkte några av oss till kyrkogården för att titta på gravplatsen. Det blev inte den som vi tänkt från början, till vår besvikelse. Om ett par veckor blir det dags för urnsättning. Det var fint att se alla blommor han fått. Varken han eller farmor har några syskon, men det var många närvarande i kyrkan. Han var en väldigt omtyckt person. En glädjespridare i mångas liv. Den bilden man själv hade av honom, var delad av många andra. Jag har nog inte förstått än att han är borta. Det är väl något man får vänja sig vid med tiden. Men jag ska alltid minnas honom med glädje. Och tänka på honom så fort jag nyser (eftersom jag nyser lika högt som han gjorde). Och tro mig, det är ofta. För att inte tala om varje gång jag ser min solros. Kanske till och med en solros.