Plötsligt öppnas en ny dörr i mitt medvetande. Kanske har den hela tiden stått på glänt medan jag valt att titta åt ett annat håll. Den öppnas som genom ett vinddrag och går inte att stänga igen. Och när jag tar stegen över tröskeln upplever jag saker och ting starkare än någonsin förut, och fantasier omvandlas till verklighet. 

 

Mina ögon dras alltid mot solen, även om den fullkomligt bländar mig. Framför mig regnar löv mot marken, under fötterna knastrar nyfödda kastanjer. Jag sparkar mig genom lövhögar även om det finns människor som ser. Fingrarna trummar okontrollerat mot ratten och blicken fastnar i gröna fält som möter klarblå himmel. Luften smakar som isbitar när den möter min feberheta hud. 

 

En vet att en börjat skratta något för högt ända ner från själ och hjärta, när en under eftermiddagsfikan på jobbet har en kär kollega som sitter i ett besöksrum med en klient och hör skrattet ända in dit.

 

En tror att en har förlorat förståndet fullständigt när en får en vänförfrågan på Facebook av sin pappi. Jag har börjat dubbelkolla att saker och ting sägs eller sker på riktigt och inte bara i mitt huvud. 

 

Och en ny upplevelse är att längta efter en måndag. 

 

För övrigt så är Jesper Rönndahl ett humoristiskt geni som får mig att skratta så högt att jag sätter händerna för munnen för att inte riskera att störa grannarna. 

 

Just nu springer det så mycket vackra låttexter i mitt huvud att jag inte förstår att de ens får plats. Min bröstkorg känns uppfläkt på ett bra sätt; hjärtat är öppet och bara pumpar ut positiv energi. Skiner jag mer än nu så kommer jag självantända. 

 

Idag sa jag en sak som jag inte säger tillräckligt ofta även om jag känner det:

 

Att få se en utveckling som gör mig rentav tårögd. Att känna energierna i rummet och inse att de enbart är positiva. Och samtidigt märka hur mycket jag själv skiner. 

 

Och jag finner alltid lyckan i acceleration. 

 

Plötsligt inser jag att jag funnit en ny själsfrände, och ingen själsfrände är den andra lik. Jag har en människa i min vardag vars energi får mig att må otroligt bra, en människa som får stå nära, så nära att min hud vidrörs utan att jag ryggar tillbaka, en människa som får krama om mig på riktigt. Och den där dikten jag en gång skrev, förståelse är den snabbaste vägen till hjärtat, springer i mitt huvud. För det är ju precis så det är.  

 

 

 

Jag måste samla på de fina orden, påminna mig själv om att jag har ett värde. Så ingen hybris här, inte. 

 

Jag går ut i kollosalt ösregn med ett stort leende på mina läppar. Det är extremt olikt mig så jag ser det som ett gott tecken. 

 

 

 

Idag frågade jag en ungdom om hur det varit att sommarjobba som kyrkvaktmästare. Jag fick svaret "allt var dött!" och stunden senare fyllde skratten rummet. 

 

Idag var också en sådan dag då jag fick krama om en ungdom som verkligen kramade tillbaka, som i kramen förmedlade all övergivenhet som hens hjärta bär på. Så jag sa någonting i stil med "du förtjänar så mycket mer än vad livet har gett dig, det vill jag att du ska veta". 

 

Och jag blir påmind om att jag efter snart åtta år fortfarande inte kan tänka mig att arbeta med någonting annat.