Jag minns fortfarande känslan av höst som möter vinter i en vacker park, jag minns hur luften smakade och hur jag satte ord på det. Jag är inte säker på varför den känslan knackar på just precis nu, alldeles för tidigt. Jag blir oavsett påmind om hur kroppen lider när känslor som gör ont bosätter sig i bröstkorgen. Och jag förstår att jag gör saker i fel ordning. Att jag försöker hela kroppen innan sinnet och hjärtat har fått läka klart.

 

Jag har känt mig så känslomässigt avstängd men börjar sakteligen känna mig närvarande, levande igen. I stunden/känslan av det mörkaste mörker tappade jag helt viljan till att leva för en stund. (Och här måste understrykas att det inte på långa vägar är detsamma som att vara suicidal, även om den känslan också gärna knackar på i redan existerande upplevelse av elände). Jag hade inte väntat mig någonting annat. 

 

Att vänja sig av är en smärtsam process, oavsett vad det gäller. Att vänja sig av en individ som i över tretton års tid skänkt obegränsat med kärlek måste få ta tid. Och jag måste sluta vara så hård mot mig själv. Jag trodde jag var förbi tendenserna att hitta sätt att skuldbelägga mig själv, men där har jag fortfarande ett jobb att göra. Som min fina kollega säger; ingen hade stått ut så länge som jag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har så svårt att gråta, även när jag behöver det som mest. Det finns vissa orsaker men det är en annan historia. Men så förstår jag vilken låt jag ska spela om och om igen för att kunna framkalla tårar, den som jag spelade mycket på slutet och som beskrev mina känslor. Hon sjunger med sådan inlevelse att bröstkorgen nästan går sönder. 

 

Och då sätter jag fingret på något. Det var han som fick mig att känna mig älskad och sedan han dog har jag inte känt mig älskad. Därav tomheten som äter upp min bröstkorg inifrån.

 

Det primära är oavsett att hitta ett sätt att förlåta mig själv för att jag valde att avliva en fysiskt fullt frisk katt och livskamrat (han skulle ju bli 30!). Den nöten har ingen nötknäppare än.

 

 

Att intellektuellt veta är en sak.

Det som känns är en helt annan. 

Det finns ingen konsensus. 

Jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Men kvar finns ändå en sorg som river inuti som en storm på öppet hav.

Döden bröt ett connection och skapade en dominoeffekt.

Som att mitt hjärta begravdes med honom. 

Som att jag är en ö och bara tomhet finns kvar. 

 

Det finns ingen som längre söker min blick så intensivt.

Som klättrar upp i min famn, naglar sig fast.

Trycker sitt huvud mot min hals,

som nästan kryper innanför mitt skinn för att vara så nära som möjligt.

Ingen som spinner av att höra min röst.

Ingen som spinner när jag lägger mitt huvud så nära som det bara går. 

 

Hur vänjer en sig av något som varit vardag och självklart i över tretton år?

 

 

Jag måste skriva om det, för annars går jag sönder.

Det finns inget annat utlopp.

Och som alltid slickar jag mina sår i ensamhet. 

 

Jag går barfota ut i natten för att titta på stjärnorna, för jag påminns om att de här syns tydligt, att ingen smog skymmer dem. 

 

Jag kan sakna att skriva. Men som alltid är det lättare att skriva om det svåra och mörka, så betydligt svårare att skriva om det varma och ljusa. 2016, året då jag blev utbränd, blev någon slags vändpunkt för mig på flera sätt. Ett tillfälle då jag valde livet fullt ut. Och det har gjort all skillnad i världen för den melankoli som ändå alltid besuttit min själ. Jag kan tydligt se skillnaden i mina ögon nu jämfört med när jag går igenom gamla foton. Som att tidigare fanns en hinna ivägen. En slags trötthet som inte gick att gnugga bort. Att nu vistas i en tillvaro med betydligt mindre intryck att hantera gör att jag på ett helt annat sätt får möjligheten att fokusera på det som får min själ att blomstra. Att vistas i naturen får saker och ting i min hjärna att möbleras om, på ett positivt sätt. När alla starka ljud dämpas så får jag utrymme att lyssna inåt. Ofta behöver jag fortfarande stänga ute världen genom solglasögon och hörlurar i öronen men kraften utifrån drabbar mig inte lika starkt. 

 

(sagt av en kvinna, bör tilläggas)

 

 

Om jag ska sammanfatta min semester i ord så har fokus varit att hitta energi i vacker natur. Jag har valt naturens sällskap framför människors för att min själ har framfört det behovet. Vandrat i vacker bokskog, satt fötterna i havet, suttit och lyssnat på vattnets kluckande med en god öl eller en underhållande podd. Jag har cyklat och släppt tramporna i nerförsbacke, precis som jag gjorde som barn. Uppskattat känslan av vinden i mitt hår. Sett fantastiska vyer.

 

Men jag har också träffat min barndomsbästis och hennes numera två barn. Det är en konstig men vacker känsla när ens barndomsbästis barn vill hålla en i handen och låter sig tröstas av en när hon är ledsen. Och framför allt är det vackert att se vilken underbar mamma ens barndomsbästis är.

 

Sommarkvällarna har jag spenderat på min fantastiska balkong och jag har betat av diverse bra tv-serier. En kväll tillät jag sorgen över Sesam nå mina känslor men då kastades jag utför ett stup och ner i ett svart hål så till den grad att jag blev rädd för mig själv, mina känslor och mina tankar. Jag insåg att även om jag har två katter till, så är det en sorg som fullständigt kan förgöra mig om jag inte håller den lite på avstånd. 

 

I övrigt har jag återställt sömnbalansen och ser faktiskt fram emot att träffa mina härliga kollegor igen 7 augusti. Imorgon ska jag beta av det sista naturreservatet i kommunen och därefter är dagarna hyfsat planerade. Oavsett så har jag aldrig känt mig så avslappnad under en semester och inför att återvända till arbetet. That counts for something, something much.