Fina farmor får en hjärtinfarkt och behöver hjärtopereras och det kastar mig tio år tillbaka i tiden, till den sista tiden med farfar. Jag sluter mig och drabbas av en trötthet som får mig att nicka till bakom ratten och ingenting hjälper. Jag känner mig tom och likgiltig när jag är själv och jag vet inte om det är detoxen och/eller sorgen som kommer ifatt mig. 

 

Ibland kan jag tänka att det halvårets lycka och glädje som jag hade i nya bostaden endast var för att rusta mig för att kunna hantera Sesams död. Och jag kan fortfarande brottas med det intensiva självföraktet som attackerar mig för att jag avlivade ett fysiskt friskt djur. Vid de tillfällena känner jag att jag själv förtjänar att dö och jag återvänder till en plats som säger mig att min existens gör varken från eller till. 

 

 

Men känslor är oftast tillfälliga och övergående, förutom de som inte har någon tidsuppfattning. Känslor går oftast över och jag kommer inte känna såhär för alltid. Min livsglädje finns där ändå men den är just nu lite dimmig.