Kanske är det jag som blir mer uppmärksam eller också är de mer närvarande. De kräver mer uppmärksamhet, de pratar mer, som om de förstår att det är precis vad jag saknar och behöver. Och om morgnarna, när jag halvvaket väljer att stanna kvar i vackra drömmar som ändå har inslag av något slags mörker, så ligger hon tätt intill, så är hon lilla skeden. 

 

I en orkeslöshet så finner jag en ny slags kraft. Kraften som jag alltid finner när jag känner ett behov av att trösta, skydda och strida för andra människor. Jag önskar så att jag hade samma kraft när det gäller mig själv.