Under min första veckan tillbaka från semestern nås jag av en omtumlande vetskap. Jag blir tyst i luren och när jag lagt på, behöver jag stå en stund och fokusera på min egen andning. För i mitt arbete händer det då och då att jag träffar personer som väcker min beskyddarinstinkt något å det grövsta. Som väcker ett engagemang som brinner utan slut. Så jag känner ögonen tåras för en sekund och samtidigt känner jag en näve som knyter sig. Känner hur naglarna borras in i handflatan. Dagen efter ska jag träffa personen som samtalet gällde. På vägen dit knyter det sig i magen på mig. Och jag tror att det är av rädsla som det knyter sig. Rädsla för hur jag själv ska reagera när jag ska få se de skador som åsamkats. Jag kommer fram och vid åsynen av skadorna kramar jag om personen, håller kvar en extra stund för det är den trösten jag just då kan ge. Så berättar personen allting, från början till slut. Jag lyssnar stilla och vid något tillfälle känner jag hur det flammar till i mina ögon. Och jag ser sorgen och smärtan i personens ansikte. Den springer rakt in i hjärtat på mig. Mitt emot mig sitter en person som jag vill skydda från världen. Skydda från världens ondska. En person som är en bräcklig, vacker fågel, ett enkelt byte för rovdjur. När jag ska gå, tackar personen mig för att jag kom. Och jag tänker att ingen armé hade kunnat stoppa mig från att finnas för personen precis just då. 

 

De skyddslösa. De hudlösa. Det är för dem jag brinner. Även när jag inte orkar brinna, så brinner jag för dem. Ibland tänker jag att jag är vanvettigt korkad som väljer detta arbete. För det kostar. Men varenda gång jag slås av dessa tankar så kommer jag till samma insikt. Att jag måste göra något som får mig att brinna. Även om jag samtidigt brinner upp av det.