Det går fort när det går utför. Att bli ensam med allt ansvar och några dagar med intensiv stress och för många timmars jobb. Det krävs inte mer än så efter den korta tid som förflutit. Det är som att kroppen kastas tillbaka till början av januari. Hjärtklappningen. Yrseln. Svimningskänslorna. Känslan av ett spännband runt huvudet som hela tiden spänns åt en millimeter till. Jag sitter ner, försöker lyssna på någons ord i fikarummet, och samtidigt känner jag kroppen, tänker nu svimmar jag. När jag går för dagen känns det inte längre som att jag ska svimma. Det känns som att jag ska dö. Det känns som att jag ska dö om jag måste stå en minut till. Så soffan. Och hjärtklappningen som hindrar mig från att lämna den. Bristen på kontroll över kroppen. Rösten som inte bär. Tårarna som måste falla för att min energi inte räcker till att hindra dem. 

 

En känsla av meningslöshet rasar över mig. Som att jag är tillbaka på ruta ett. Jag tänker att jag inte orkar en runda till. Att jag inte vet hur jag ska klara resa mig om jag faller en gång till redan nu. Men skillnaden nu är att någon ser, någon lyssnar, någon vill förebygga, förekomma. Någon annan tar ansvar för beslutet så att jag slipper. Att imorgon ska jag vila. Vila för att kunna fortsätta orka.