Min sista semestervecka säger healern det jag redan har känt och sett hos mig själv. Att min energi är lägre än på länge, att det syns tydligt i mina ögon att balansen är rubbad. Inflammation och utmattning har återigen börjat dominera min kropp. Kroppen som jag slutligen lärt mig älska men fortfarande hatar i svaga stunder. Gnistan i ögonen har slocknat igen och jag vill inte möta min egen blick. 

 

Healern förklarar för mig att jag verkligen måste sätta gränser. Jag nickar igenkännande samtidigt som jag förnimmer att hon pratar om saker som ännu inte hänt. Hon uppmanar mig att försöka skrika i en kudde som ett sätt att få ut allting. Jag försöker men förstår inte hur jag ska bära mig åt. Jag vet ju bara hur en håller inne, inte hur en släpper ut. 

 

Så börjar människor överträda mina gränser. Det är svek och det är stöveltramp mitt på akilleshälen. Och jag konstaterar att jag är så innerligt trött på att alltid vara den stora människan. På att alltid vara förstående och överseende. På att aldrig någonsin säga ifrån utan bara svälja, tacka och ta emot och låta mörkret bygga bo inuti. Framför allt inser jag att jag inte längre har råd med att alltid vara förstående och överseende. Att jag, varje gång jag är det, överger mig själv. Och att det mörker som sakta förökar sig inuti igen är en ilska gentemot mig själv, på grund av just det.