Jag kan inte minnas att jag under alla år någonsin har sjukanmält mig på grund av mina magbesvär, men än att jag gått hem under dagen för att jag inte kunnat slutföra den. För nästan två år sedan låg jag på badrumsgolvet och kräkte rakt ut eftersom jag hade för ont för att kunna röra mig. Jag gick till jobbet en stund senare men slutförde inte dagen. Igår spenderade jag större delen av eftermiddagen dubbelvikt på min kontorsstol för att genomlida yrsel, illamående och feber. På väg till ett sent möte hade jag sådana magsmärtor att jag kände hur hjärnan försökte göra sig själv medvetslös för att slippa känna. I väntrummet innan mötets början hade jag sådana smärtor att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, än mindre hur jag skulle klara av att genomföra mötet. Jag slutförde dagen. Kvällen spenderades på soffan i sådana extrema magsmärtor att jag låg och gungade i fosterställning. Så småningom började jag kräkas rakt ut på golvet och kräkte mig natten igenom. Vad jag hade ätit under dagen? Flytande föda, enbart nyttigheter. Det är åttonde veckan av ett skov som inte verkar vilja ge med sig utan snarare trappas upp. Idag har jag varit hemma och eftersom jag inte har fått behålla den lilla näring jag försökt erbjuda kroppen, kommer jag vara hemma imorgon också. Den här kroppen är så förbenat rolig att bo i. 

 

 

 

 

 

 

Kvoten är fylld. Jag har inte resurser till fler oceaner av skit. Bägaren rinner över och töms på innehåll. 

 

 

 

Luften har börjat smaka höst och jag blir nostalgisk. Tänker på frisk havsluft längs kullersten och längtar tillbaka. Strupen drar ihop sig när jag inser att jag saknar tiden då jag fortfarande hade energi och ett intakt närminne. Och jag tänker på tiden efter den tiden, och jag saknar människorna som fanns i min vardag så ofantligt mycket. Nu är alla spridda för vinden. Och det bor en sorg i mig över att det är så. Även om platsen jag är på nu är en bra plats.