Luften har börjat smaka höst och jag blir nostalgisk. Tänker på frisk havsluft längs kullersten och längtar tillbaka. Strupen drar ihop sig när jag inser att jag saknar tiden då jag fortfarande hade energi och ett intakt närminne. Och jag tänker på tiden efter den tiden, och jag saknar människorna som fanns i min vardag så ofantligt mycket. Nu är alla spridda för vinden. Och det bor en sorg i mig över att det är så. Även om platsen jag är på nu är en bra plats.