Förhoppningarna som ledde till det positiva beskedet jag talade om handlade om att jag, med hjälp av en gammal klasskompis, äntligen har fått jobb! Glädjen är enorm och idag inföll min första arbetsdag. Jag blev så varmt välkomnad och känslan av att ha ett eget kontor är alldeles överväldigande. Fatta - jag har ett eget kontor! Numera är jag alltså socialsekreterare i Karlshamns kommun och efter bara en arbetsdag känner jag mig mer tillfreds med livet än vad jag har gjort på länge. Vetskapen att jag kommer få lön är en otrolig trygghet.

Nyss var Antons roliga kusin på besök och har också precis fått jobb, så vi kunde triumfera över den lyckan tillsammans. High-five och hell yeah!

Igår hade jag en riktigt, ordentligt dålig dag. Stundtals försökte jag muntra upp mig själv med min nyförälskelse Kvarteret Skatan men jag föll alltid tillbaka i samma sinnesstämning. Det var verkligen svart är ingen färg, det är så man känner sig.

Men så vände det helt när jag fick världens bästa besked. Någonting som jag knappt vågat hoppas på men varit medveten om vilken positiv förändring det skulle innebära för mig. Jag blev så glad att jag tog några hoppsasteg när vi var på väg att hämta god mat från Ko-san. Underbart!


Förutom att det firades med sushi och thaimat, åkte vi hem till mina föräldrar och åt tårta och kelade med deras nyaste tillskott - en söt, liten norsk skogskatt. Det finns nog inget som fyller hjärtat med så mycket vackerhet som en kattunge gör.

Jag har snubblat över en helt fantastiskt rolig bok som på ett humoristiskt sätt berättar varför vår hjärna sättor krokben för oss. Jag satt och fnissade med jämna mellanrum på biblioteket, vill jag lova:

"Förvåning är en känsla som fyller oss när vi stöter på något oväntat - till exempel trettiofyra personer i löjliga pappershattar som hoppar fram på matsalsgolvet och unisons skriker 'Ha den äran!' när vi kliver över tröskeln med fyllda matkassar och en lika full blåsa - och just detta att vi blir förvånade ger en fingervisning om våra förväntningar i den aktuella situationen".

"Människan är det enda djur som tänker på framtiden. |...| Fram till dess att en apa brister i gråt vid tanken på att åldras i ensamhet, eller ler belåtet när den tänker på den hägrande sommarsemestern, eller tackar nej till en glasstrut eftersom den redan ser väl tjock ut i shorts, kommer jag att stå fast vid min version av Meningen".

"Vuxna roar sig gärna med att ställa idiotiska frågor till små barn så att de sedan kan skrocka belåtet när de kommer med sina idiotiska svar. En särskilt idiotisk fråga som vuxna mer än gärna riktar till barn är: 'Vad ska du göra när du blir stor?' Det lilla barnet ser begripligt nog villrådig och osäker ut, kanske känns detta att 'bli stor' vagt hotfullt. Om de över huvud taget ger något svar får man höra sådant som 'köra glassbilen' eller 'klättra i träd'. Vi skrockar därför att chanset att barnet som vuxen kommer att köra glassbilen eller ägna sin tid åt trädklättring är försvinnande liten - helt enkelt därför att de flesta ungar inte har lust att ägna sig åt vare sig trädklättring eller glassreklam när de blivit stora nog att själva komma med idiotiska frågor av det här slaget. Men lägg märke till att även om detta är ett mindre lyckat svar på vår fråga, är svaret helt rätt på en annan fråga, nämligen: 'Vad har du lust att göra just nu?' Små barn kan inte redogöra för vad de vill göra längre fram eftersom de i grund och botten inte förstår innebörden av den termen. Så i likhet med varje slipad politiker ser de till att bortse frågan den fråga som ställdes och svarar istället på en fråga de kan".


Mellan alla skrattattacker blir man klar över hur människans förmåga att tänka på framtiden är en stor källa till ångest.

Igår var det fint att slå upp ögonen och upptäcka hur solstrålar letat sig in genom glipan i sovrumsgardinerna, som varma armar som sträckte sig efter mig. Eftermiddagssolen letar sig in genom ett annat fönster och bränner välbehagligt min rygg. På balkongen njuter varenda centimeter av min kropp av värmen samtidigt som min blick älskar åsynen av en klarblå himmel. Snälla, säg att våren kommer tidigt i år.

Vi pratar om våren och en längtan dit. Under natten fäller himlen nya snöflingor och jag försöker blinka bort det vita täcket. Jag tyckte om att kunna se gräset där under, för det känns så längesen.

Dricker löste från alla andra årstider och lyssnar på det dom aldrig nämner. Försöker tolka mina drömmar men vet inte riktigt om jag vill. Känslor blir verkliga när man förstår dem, ser dem. Jag kan fortfarande våldgästas av mardrömmar från en annan tid som jag såg i vitögat, analyserade, bearbetade och lämnade bakom mig.

Planterar hjärtan på tråd och finner äntligen tid till att träna igen. När jag kommer hem sent om kvällarna blir jag välkomnad av en kelen katt som saknat mig.

Nu bär jag mest på förhoppningar kring en möjlighet som kan leda till en oerhört positiv förändring.

Lyssnar på Håkans nya skiva och blir glad och ledsen på samma gång. Det finns så många minnen förknippade med hans röst. Jag blir ledsen av lyckliga minnen för jag kan inte låta bli att längta tillbaka. Ibland vill jag fastna i gamla ögonblick.


Jag är fylld av förhoppningar men är rädd för att de ska falla, så därför klär jag mig i känslor av uppgivenhet. Vissa av våra försvarsmekanismer är så komiska - jag får mig själv att må dåligt i förebyggande syfte, ifall jag skulle komma att må dåligt senare. Jag brukar bromsa det tidigare än så, jag brukar inte släppa in förhoppningarna alls. Men jag behåller viljan.


Det är mycket som ska sorteras och tiden finns aldrig tillgänglig. Jag sitter i ögat på en tornado och försöker behålla mitt inre lugn. Alltid en orkan i hälarna.


Jag har saknat musiken, jag har saknat alla låttexter som springer genom mitt huvud dagarna i ända och särskilt de raderna som fastnar lite extra, som etsar sig fast och vägrar släppa taget.


Jag längtar efter att fylla lungorna med vår och se förskjutna solnedgångar. Vintern har precis börjat men jag vill redan vända blad.

Eftersom hela tillvaron varit fullkomlig kaos, har planerna för nyår hamnat i skymundan. I slutändan hamnade vi hemma hos Antons storebror och åt en oerhört utsökt trerättersmiddag i trevligt sällskap. Västerbottenpaj är något jag aldrig smakat förut, men som jag definitivt kommer äta igen. Rådjur, rotfruktsgratäng och hemmalagad bearnaisesås satt dödsskönt i kistan, för att inte tala om vaniljpannacottan som kom sen. Kvällen förgylldes av toppade barn och lite Wii-spelande och sms utbyttes med nära och kära. Dagen efter var det otroligt skönt att få komma hem till världens bästa katt och se att han är okej. Jag är så oerhört förvånad och lycklig över att han än så länge går med på att bo i lägenhet utan protester. Underbart!


2010 har generellt sett varit ett bra år. Jag tog min efterlängtade examen, jag fick bukt med magen tack vare upptäckten av glutenallergi och jag blev sambo. Det har stått ganska stillastående på jobbfronten men nu får jag äntligen lite arbetslivserfarenhet. Och 2011 kommer ju bli vad man gör det till :)

Det har hänt lite sedan sist.

• Vi har fått lägenheten helrenoverad efter många om och men, som missödet att få hallen målad i en vansinnigt gräslig färg som inte alls överensstämde med den vi valt
• Vi har, efter strul med förre hyresgästen, äntligen fått bredband
• Jag har också varit och hämtat världens sötaste katt för att prova på om han skulle kunna trivas med oss i en lägenhet. Jag förväntade mig högljudda protester från hans sida men än så länge går det hur bra som helst. Sötplopp :)

Dessutom har första förfesten här ägt rum, på juldagen, i sällskap med Sara & Morgan. Vi spelade Family Guy Blast och sjöng SingStar innan vi avslutade kvällen på Bånken.

Ovanstående har sett ut såhär: