Vissa säger att alla känslor går över. Jag skulle vilja påstå att det finns vissa känslor som är ständigt återkommande. De passerar inte, de tar bara en tillfällig timeout.

Ännu en bok har blivit utläst på den bastuvarma balkongen. Och jag känner en sådan tomhet när jag vänt sista bladet. Det känns som ett slags avsked och övergången till verkligheten igen skapar förvirring. Verklighetsflykten är så rogivande i kontrast till den konstanta rastlöshet som annars bor inuti mig. Tänk att det bara krävs ord.

Jag vet inte vad jag ska tycka om känslan av vemod som bygger bo i en när en riktigt bra bok nått sin sista sida. Jag blir inte nöjd, utan vill fortsätta med att bo i den värld som presenteras och inbjuder en. Jag lämnas kvar i någon slags förvirring och tänker "Och nu då?" Jag vill ha mer.

Påskafton:
Jag tränar och äter frukost på en solig balkong idag igen. Pimpar kökskaklet och ser fram emot den goda maten som kommer att serveras hos mina föräldrar ikväll.

Skärtorsdag:
Jag arbetar halvdag och upptäcker att jag har tre gånger så mycket plus i flexen än vad jag trodde.
Kommer hem och försöker bekämpa svullen och öm hals, kronisk nästäppa, feber och ledvärk genom att njuta av solen på balkongen. Det är även där middagen från Kosan serveras. På kvällen tar jag två glas rödvin och njuter av den stundande ledigheten.



Långfredag:
Jag vaknar upp med solsken utanför fönstret. Avnjuter frukosten på balkongen och spenderar resten av dagen där i sällskap av boken Flyga drake.


Nu är april sig lik. Underbart!

Även om vinterjackan fortfarande får vara på, så kändes det ljuvligt att åka 5 km på inlines ikväll. Och SMHI har lovat att nästa vecka fullkomligt kommer att sprudla av solsken. Jag tackar, jag. Annars! ;)

Vår förvandlas till höst över en natt och min sinnesstämning faller i takt med hoppet om värme. Jag blir frustrerad över att förhoppningarna inte infrias på något sätt. Istället slås man på käften av det oväntade. Det här måste vara längsta vintern någonsin. Det är i alla fall så jag kommer att minnas den.

Detta måste vara allra första dagen jag gått från jobbet utan att vädret sänkt mitt välbefinnande. Jag till och med log okontrollerat och kände vårkänslorna sprudla i kroppen. Och istället för att känna den kroniska tröttheten som en blöt filt över kroppen har man istället på gränsen till överskott av energi. Den långa vintern har lagt sig som en mörk hinna i sinnet och nu känns det äntligen ljust igen. Jag älskar't! Dessutom har kvällsmaten avnjutits på balkongen :)

Idag har jag åkt inlines i bara linne på överkroppen för att sedan njuta av tillvaron på en bastuvarm balkong. Nu önskar jag våren välkommen!

Framför mina ögon faller askan till marken likt lätta snöflingor. Trots all vårlängtan finner jag det vackert.

Morgon och jag spänner kroppen i vanlig ordning i något slags försök att bekämpa kylan som invaderar. Jag tänker att det slagit över till april och jag fryser fortfarande, trots vinterjacka. Och jag blir frustrerad. Frustrerad över maktlösheten och förväntningar som inte infrias. När jag går hem når solstrålarna mig fysiskt, men inte psykiskt. Det känns overkligt och jag har trubbats av på vägen.

Mars, du har inte varit dig lik.
April, jag vill känna igen dig.



När jag inte distraheras från mitt känslomässiga stämningsläge, pendlar jag mellan djup uppgivenhet och benhård frustration. Ingenting gör någon skillnad, ingenting leder någonsin till förändring och utveckling. Och jag känner hur dammen inuti brister och bildar ett vattenfall. Hela mitt inre faller i spillror. Om och om igen. Och jag ser inte längre meningen i att ens öppna munnen. För det leder ingenvart. Ingenting spelar någon roll, blicken rakt fram. Som att dunka huvudet mot en vägg. What's the point?