Nya musikförälskelser kan man utan problem lyssna på om och om igen i två timmar. Det har jag gjort med denna idag:

Lördag och jag sitter ute i solen hela eftermiddagen med ett avslappnat sinne och bara njuter. Kvällen kommer och jag sitter i vardagsrummet med mina föräldrar och tittar på den senaste Beck. Numera föredrar jag soffor framför barstolar. Sara Sockervadd hälsar på och vi pratar om hennes pappa innan vi sjunger SingStar över lite öl. Jag älskar våra pratstunder, som jag en gång kallade för parkbänkstankar. Jag älskar att känna mig psykiskt nära någon annan.


Söndag och kalas. Vi blåser såpbubblor, studsar studsmatta och badar i solstrålar. När solen faller och mörkret med den spelar vi Nintendo Wii i flera timmar. Jag får lyssna till ett skratt jag saknat, som var en självklar del av en annan tid.



Jag kan inte förneka att det skaver att bli helt och hållet bortprioriterad och jag minns när jag lovade mig själv att aldrig låta det hända igen, aldrig låta den känslan bita sig fast i mig och bygga bo. När andra behandlar mig som om jag är oviktig, glömmer jag bort att jag är viktig för mig själv. Men sen slår det mig; jag måste prioritera mig själv för ingen annan kommer göra det.

Jag orkar inte lägga energi på alla destruktiva känslor som föds i mitt hjärta och lika många destruktiva tankar föds i min hjärna. Jag orkar inte öppna munnen inför någon som inte lyssnar. Istället låser det sig för mig. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ens påverkas av kraftfulla ord. De betyder ingenting när ingenting backar upp dem. Tom är ingenting och det var tomt i mig. Ibland skulle jag behöva en karta för att hitta mitt eget hjärta.

Jag vet bättre men ser inte poängen. Varför fortsätta kampen när den inte leder någonstans?
Jag låter det vara.





Måndag och hela kroppen spritter till av förtjustning av blotta åsynen av sushi och det är inte bara jag som ser det vackra. Det finns ögon som förstår mina, det finns ord som möter ord, det finns intellekt som stimulerar. Och när jag tänker på det så inser jag att han är en av två (eller tre) män som någonsin sett mig på riktigt. Som ser in i mitt huvud, som ens har intresse av det. Därför springer han rakt in i hjärtat som en av mina bästa vänner. Jag skrev en gång att förståelse är den snabbaste vägen till hjärtat och jag blir ändå förundrad över hur sant det är. Kanske är det citatet jag borde tatuera in istället. För; det krävs ju mer än ord. Han ser, han lyssnar, han uppmuntrar och han bryr sig på ett så genuint sätt att jag inte kan känna mig annat än sedd. Han tar fram mina bästa sidor och den person jag är i hans närvaro, vill jag vara hela tiden. Och någon gång under dagen skrattar jag i tankarna när jag upptäcker att det i huvudet spelas Toybox - Best friend.

Det är lättare att kväva förväntningar än förhoppningar. Så kanske är det som de säger - att hoppet är det sista som lämnar en. Men jag måste sluta.


Igår:

En stad i rörelse och alla människor gör att huvudet värker men en timme senare kan inte ens haglet nå mig. Det är något inuti som brinner igen och jag snubblar över en rea. Jeansen jag trånat efter för blott en hundralapp och lyckan är fortfarande lika intensiv. Tvingas investera i ny mobiltelefon och blir inte besviken, utan positivt överraskad. Allt nytt gör själen ivrig. Jag blir trevligt bemött av all möjlig butikspersonal under dagen och inga regnmoln kan skymma solen inom mig. Jag sjunger hela bilen hem och vill nästan att avståndet ska vara längre, jag vill inte att stunden ska upphöra riktigt än. Sedan gör jag sushi och lyckan är verkligen ett faktum. Hinner kramas några timmar innan han åker dit han alltid åker. Jag står på en trappa och lyssnar på regnet som byts ut mot ljuv pianomusik. Han fick mig att börja men någonstans på vägen slutade jag och jag ångrar mig. Annars sitter vi i en soffa och tittar på komedier tills tröttheten tar över.




Idag:

Jag gör frukost och tar med mig den ut. Sitter på en solvarm trappa och njuter. Snälla, låt det gå åt rätt håll nu.

Vi ger oss ut på promenad och jag inser att jag missat trädgården full med vårblommor i år. Jag brukade stå i väntan på bussen om morgnarna och låta ögonen dansa över blomhavet men det är längesen nu. Motstår impulsen att plocka en längs cykelstigen och ge honom, tänkte spara till senare men möjligheten försvinner. Vinden motarbetar oss och jag försöker fokusera på den ljusa himlen och solstrålarna, måste tömma själen på allt det svarta. Vi köper glass och han tar min hand trots att kartongen är i vägen.



Om man bara fortsätter med att våga ge, så får man också tillbaka. Svälj rädslan och följ hjärtat.



Mitt hjärta dog för en stund, konsumerades av försvar och dåligt självförtroende men nu skiner det igen.

Tänk att en famn kan innehålla så mycket trygghet.

Det är fredag någonstans och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför.

En kväll minns jag varför jag ville bli socionom. Jag ser och jag bryr mig.
Och: en avslappnad atmosfär är bland det bästa som finns.











Vissa dagar tror jag att våren har anlänt.


Sedan snöar det på samma datum som det gjorde för flera år sedan också. 20 april. Och jag hade rätt om att det fortfarande är vinter. Hjärtat slår av gammal vana i en alldeles för kall kropp. Måste stjäla andras kroppsvärme för att inte skaka av all denna meningslöshet. Beroende av närhet, men har abstinens.



En dag ler solen mot mig men vinden visar sin avundsjuka. Får jaga min hatt längs grusig asfalt. Vi äter världens godaste glass och finner nya insikter. Ibland vill man bli älskad för den man är, inte för det man gör. Och som människa är man en elgitarr, men man behöver också en förstärkare. Någon som motiverar en, som uppmuntrar en, som ser en.


Andra dagar:
Jag rear ut min själ, allt ska bort


Jag vet inte vad jag vill men jag vet vad jag inte vill


Jag pendlar mellan tro & tvivel
Ibland saknar jag helt tillit till en annan människas kärlek till mig

En dag slås jag av denna insikten:
När han böjer sig mot mig utgår jag ifrån att jag ska flytta mig, att jag är i vägen, inte att han vill pussa eller krama mig


Och någon gång i samma veva uttrycker en av de allra finaste precis det man känner:
"kanske borde jag inte leta med oro
utan försöka hitta med tillit"



Den allra tryggaste kärleken är fortfarande:




En kväll blåser Sara Sockervadd nytt liv i mina lungor. Vi sätter oss på kuddarna på golvet och fattar tag om mickarna som så många gånger förut men ändå är det lika roligt som första gången. Närheten till musiken, till varandra. Timmarna innan insåg jag att jag aldrig, under några omständigheter, ska ha några som helst förhoppningar eller förväntningar. Förhoppningar är helt otillförlitliga.





"I had to turn my heart away" fast jag inte vill och min mage försöker stöta bort alla känslor, försöker stöta bort allt men ibland vågar jag ändå.

Jag känner mig som en fullkomlig, jävla jubelidiot.

En av de bästa känslorna i hela världen är när en riktigt nära vän är lycklig. Som att känslan är smittosam så att jag därför också känner mig lycklig, även om man vet att det är djupare än så. För det är inte mycket som är lika tillfredsställande som att veta att en person man älskar mår genuint bra i själen, även om det så bara är för en stund.

Jag tömmer lungorna på luft när jag sitter i bilen och skriksjunger med till



Och så levande har jag inte känt mig på länge.

Och när jag känner mig som mest avtrubbad blir jag väckt till liv igen. Sedd och prioriterad.

När jag ser framåt ser jag ingenting så jag måste vända blicken mot nuet. Framtid har alltid varit en av mina främsta ångestkällor. Jag tänker för mycket och tankarna framkallar för många känslor på samma gång. Och ibland är det tvärtom. Att jag känner för mycket så att tankarna blir för många.

En fredag står jag på ett apotek och filosoferar över hur den äldre generationen växt upp rent generellt då jag gör observeringen att många äldre människor tycks ha fastnat vid just anala stadiet. Tänker att generationen under snarare är oralfixerad. Men det är bara en tankelek för att dräpa tid. Några dagar innan började jag fundera på hur världen hade sett ut om evolution och utveckling hade sett annorlunda ut. Om vi till exempel aldrig hade börjat äta djur. Jag når ingen slutsats. Men 'om' är egentligen en så onödig tanke för det får mig att ifrågasätta hela mitt liv. "Om saker vore annorlunda..." är en tanke som inte väcker något gott. Och jag antar att det är därför jag varken vågar drömma eller förvänta mig att vissa saker ska bli av.

Min lördag börjar med världens godaste smoothie gjord på frukt och bär och värmande solstrålar genom fönstret. Jag känner mig pigg, utvilad och framförallt motiverad för första gången på länge. Ikväll ska jag få dricka rödvin och umgås med the Löfstedt family.

För ett tag sedan, när alla mina andra tekniska prylar gick sönder en efter en, skämtade jag om att det bara fattades att mobiltelefonen skulle gå sönder. Det visade sig att den vid den tidpunkten faktiskt redan börjat sitt sönderfall... nu förstår jag varför den inte samarbetar med datorn och varför batteriet laddas ur så snabbt. Samma fel som för ett år sedan har nämligen uppstått och det är bara en tidsfråga innan den inte går att ladda alls. Vad glad jag blir. Splendid.

Jag är inte bitter. Inte alls. Allt går ju min väg nuförtiden.

När det känns som allra värst, känns det ungefär såhär:


I


Mitt blodsocker är alldeles för lågt och jag faller med det
Känner hur det skaver i lungorna när andetagen inte får plats



II



Ibland vill jag bara att någon ska slå mig på bröstkorgen så att hjärtat återgår till sin normala takt
Och jag sväljer och sväljer för att förhindra alla rymningsförsök


III


Min kropp stöter bort känslor, stöter bort hjärtat som den stöter bort hål
och till slut måste man ge efter för smärtan



IV


Jag undrar om jag någonsin ska passera tröskeln och våga vara trygg
Ska jag föralltid behöva vara igång i läget kamp eller flykt?


V


Jag trodde livet skulle börja 2010
men det känns som att det slutat
som att det sakta rinner iväg
och jag tänker steget längre
tänker att livet finns en gång
och hittills har mitt bara slösats bort

Allting står stilla men egentligen står ingenting stilla
Det går antingen framåt eller bakåt och jag dör inombords när det inte finns någon utveckling

Framåt är bakåt och bakåt är fel


VI


Behöver nån som behöver mig



VII


Jag är verkligen en våg för jag klarar inte av obalans

Jag har all tid i världen och därför räknas den inte



VIII


Jag vågar inte trotsa någon annans distans om det är en privat relation
för på det planet klarar jag inte av att bli avvisad
Jag vill inte uppleva alla barndomskänslor hela livet


IX


"Nothing's fine
I'm torn

I'm all out of faith
this is how I feel

illusion never changed into something real
I'm wide awake and I can see the perfect sky is torn"


X


Även fast jag blundar kan jag inte sluta se


XI


Och när jag äntligen lyckas återskapa någon form av trygghet
så faller det i någon annan av kanterna

I just can't win

"Sheldon: Why are you crying?
Penny: "Because I'm stupid!
Sheldon: Well, that's no reason to cry; one cries because one is sad. For example, I cry because others are stupid and it makes me sad".


Ka-da-disch!
Sheldon är totalt, jävla underbar! :)

En dag som denna är jag otroligt glad att serier som Big Bang Theory har gjorts, eftersom jag tycks älska nördhumor :)

Leonard: "Well, if you're sick, get some rest and drink lots of fluids".
Sheldon: "What else would I drink? Gases, solids, ionized plasma?"

Klockrent! :)

Om det inte börjar bli vår på riktigt snart så går jag i ide tills någonting börjar kännas meningsfullt igen.
Jag har börjat få slut på skäl till att överhuvudtaget lämna sängen om morgnarna.

Häromdagen sa jag på skämt att jag ville ha ett påskägg fyllt med wasabinötter och det var minsann precis vad mamma hade köpt till mig!

Solen har varit på besök, jag har varit lite kreativ och så tittar jag på feel good-filmer som The blind side och Mask. Ikväll tänkte jag smaka ett nytt rosévin, eftersom det faktiskt är helg. Livet är inte så pjåkigt ändå.