I know it doesn't make sense, but still
Det är fredag någonstans och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför.
Och: en avslappnad atmosfär är bland det bästa som finns.
I need proof before I dare to open this heart
Vissa dagar tror jag att våren har anlänt.
Sedan snöar det på samma datum som det gjorde för flera år sedan också. 20 april. Och jag hade rätt om att det fortfarande är vinter. Hjärtat slår av gammal vana i en alldeles för kall kropp. Måste stjäla andras kroppsvärme för att inte skaka av all denna meningslöshet. Beroende av närhet, men har abstinens.
En dag ler solen mot mig men vinden visar sin avundsjuka. Får jaga min hatt längs grusig asfalt. Vi äter världens godaste glass och finner nya insikter. Ibland vill man bli älskad för den man är, inte för det man gör. Och som människa är man en elgitarr, men man behöver också en förstärkare. Någon som motiverar en, som uppmuntrar en, som ser en.
Andra dagar:
Jag rear ut min själ, allt ska bort
Jag vet inte vad jag vill men jag vet vad jag inte vill
Jag pendlar mellan tro & tvivel
Ibland saknar jag helt tillit till en annan människas kärlek till mig
En dag slås jag av denna insikten:
När han böjer sig mot mig utgår jag ifrån att jag ska flytta mig, att jag är i vägen, inte att han vill pussa eller krama mig
Och någon gång i samma veva uttrycker en av de allra finaste precis det man känner:
"kanske borde jag inte leta med oro
utan försöka hitta med tillit"
Den allra tryggaste kärleken är fortfarande:
En kväll blåser Sara Sockervadd nytt liv i mina lungor. Vi sätter oss på kuddarna på golvet och fattar tag om mickarna som så många gånger förut men ändå är det lika roligt som första gången. Närheten till musiken, till varandra. Timmarna innan insåg jag att jag aldrig, under några omständigheter, ska ha några som helst förhoppningar eller förväntningar. Förhoppningar är helt otillförlitliga.
"I had to turn my heart away" fast jag inte vill och min mage försöker stöta bort alla känslor, försöker stöta bort allt men ibland vågar jag ändå.
Vissa dagar är jag inte tillräckligt stark för att hantera dubbla budskap och bristande respons. Psyket svälter och jag vet inte var jag ska hitta näring. Tystnaden äter upp all energi och kväver mig, ger mig syrebrist. Är trött på att analysera men kan inte blunda för det jag ser eftersom jag inte hör någonting.
Jag kan inte trampa vatten hur länge som helst.
Och när självförtroendet är som lägst blir det alltid såhär:
"Jag vet vad jag tror och det spränger mig"
"you weren't there
distant, far away
it's like this every day"
Jag ligger i sängen och det känns som att hjärtat ska explodera i bröstkorgen, spränga sönder revbenen och bryta sig ut. En tornado har flyttat in i mitt huvud för jag gör ingenting med alla tankar och känslor. Jag skriver inte, jag pratar inte, jag ger inte uttryck. Täpper bara till. Speglas av min omgivning.
Men kanske är det bara rädsla och försvarsmekanismer som talar. Jag vet inte längre. Jag vet ingenting alls.
Kommentarer
Trackback
