Kärlek

Hej hopp! Ursäkta att jag stör, men råkade läsa lite mer sen sist. Känns som man inkräktar. Kan dock inte låta bli att kommentera lite här.



"Det finns människor som aldrig upplevt en positiv relation till föräldrar eller andra vuxna. De har gång på gång under barndomen haft känslomässiga besvikelser. Genom att senare i livet aldrig tillåta sig att släppa fram känslor garderar de sig för ytterligare ångestskapande besvikelser. De vågar inte engagera sig för djupt i en annan människa. De är känslomässigt handikappade."



En total spark i nötterna. Känns tyvärr alltför välbekant. I kombination med något man anser vara ett problem man har, kanske ibland nåt helt trivialt, men endå så viktigt för en själv, så vågar man inte släppa nån nära inpå av risk för att bli sårad. Aldrig att man vill bli satt i den sitsen igen. Hellre fly än illa fäkta.



Henrik Schyffert har kört en rätt självutlämnade show ett tag som jag såg häromdagen. Han diskuterade humor och varför hans generation kallas den ironiska. Typ varje gång man utsätts för något jobbigt så väljer man att ironisera, humor som utväg. Istället för att kanske ibland ta det allvarligt och tänka till. För det är jobbigt.



Anser mig vara en grymt glad människa, lättroad, alltid med ett leende på läpparna... men när han sa det fick jag en andra spark i nötterna. Det stämmer alldeles för väl. I don't face the music, I just turn my back and keep rocking.



Men skit samma, att gå humorvägen leder endå till ett grymt roligt liv. Nu ska jag till Metaltown och lyssna på en massa hatiska band, tur att Volbeat är med och livar upp :)



Banzaii! Älska livet :)

Oj, nej tyvärr, skriver inte någonstans. Skulle nog behöva börja med tanke på ovan! :p

Martin:

Känn det inte som att du inkräktar - jag blir jätteglad av konstruktiva kommentarer och det är något jag sällan får! De som kommenterar är i regel vänner - de jag inte känner som läser vågar i princip inte kommentera. Och de får som gör det försöker bara ragga läsare. Så jag blir bara glad :)



Just det citatet var ett slag i min mage. Fast - jag var redan så väl medveten om det hela att det inte gjorde särskilt ont. Det snarare ramade in precis allt. Har man upplevt att man blivit avvisad som barn är det helt naturligt att man får en stor rädsla för att bli just detta senare i livet. Man vågar inte chansa. Jag har blivit bättre på det - men det gör förbannat ont att utelämna sig själv och ta en risk när den andre parten fortfarande är för rädd för att ge någon respons.



Det där om Henrik Schyffert känner jag också igen. Jag är en person som skrattar extremt ofta, och som nästan alltid bär ett leende på läpparna. Jag bär på mycket tunga saker också, men man väljer ju själv vad man vill fokusera på. Jag har lärt mig att ta saker med en klackspark men ibland undrar jag ändå - är det inte att nonchalera sina känslor och stänga in dem nånstans? Man behöver bekräfta allt man känner, även det som är dåligt, för att bli av med det. Get it out of your system. Sen har jag analyserat mig själv ganska mycket och just när det gäller mitt skrattande, kommer Henriks kloka ord in. Jag skrattar inte alltid rakt från hjärtat. Jag använder också skrattet för att hantera vissa saker. Använda det som en reaktion för att dölja en annan. Men så länge priset inte är för högt, känns det rätt okej. I vissa situationer måste man dock stå upp för sig själv och det är något jag har börjat lära mig :)



Åh, ha nu så förbannat roligt på Metaltown :) Själv ska jag nog bara glassa med ett par glas vin efter några timmar på stranden :)



Älska livet - det måste man göra! :)