Att intellektuellt veta är en sak.

Det som känns är en helt annan. 

Det finns ingen konsensus. 

Jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Men kvar finns ändå en sorg som river inuti som en storm på öppet hav.

Döden bröt ett connection och skapade en dominoeffekt.

Som att mitt hjärta begravdes med honom. 

Som att jag är en ö och bara tomhet finns kvar. 

 

Det finns ingen som längre söker min blick så intensivt.

Som klättrar upp i min famn, naglar sig fast.

Trycker sitt huvud mot min hals,

som nästan kryper innanför mitt skinn för att vara så nära som möjligt.

Ingen som spinner av att höra min röst.

Ingen som spinner när jag lägger mitt huvud så nära som det bara går. 

 

Hur vänjer en sig av något som varit vardag och självklart i över tretton år?

 

 

Jag måste skriva om det, för annars går jag sönder.

Det finns inget annat utlopp.

Och som alltid slickar jag mina sår i ensamhet. 

 

Jag går barfota ut i natten för att titta på stjärnorna, för jag påminns om att de här syns tydligt, att ingen smog skymmer dem. 

 

Jag kan sakna att skriva. Men som alltid är det lättare att skriva om det svåra och mörka, så betydligt svårare att skriva om det varma och ljusa. 2016, året då jag blev utbränd, blev någon slags vändpunkt för mig på flera sätt. Ett tillfälle då jag valde livet fullt ut. Och det har gjort all skillnad i världen för den melankoli som ändå alltid besuttit min själ. Jag kan tydligt se skillnaden i mina ögon nu jämfört med när jag går igenom gamla foton. Som att tidigare fanns en hinna ivägen. En slags trötthet som inte gick att gnugga bort. Att nu vistas i en tillvaro med betydligt mindre intryck att hantera gör att jag på ett helt annat sätt får möjligheten att fokusera på det som får min själ att blomstra. Att vistas i naturen får saker och ting i min hjärna att möbleras om, på ett positivt sätt. När alla starka ljud dämpas så får jag utrymme att lyssna inåt. Ofta behöver jag fortfarande stänga ute världen genom solglasögon och hörlurar i öronen men kraften utifrån drabbar mig inte lika starkt. 

 

(sagt av en kvinna, bör tilläggas)

 

 

Om jag ska sammanfatta min semester i ord så har fokus varit att hitta energi i vacker natur. Jag har valt naturens sällskap framför människors för att min själ har framfört det behovet. Vandrat i vacker bokskog, satt fötterna i havet, suttit och lyssnat på vattnets kluckande med en god öl eller en underhållande podd. Jag har cyklat och släppt tramporna i nerförsbacke, precis som jag gjorde som barn. Uppskattat känslan av vinden i mitt hår. Sett fantastiska vyer.

 

Men jag har också träffat min barndomsbästis och hennes numera två barn. Det är en konstig men vacker känsla när ens barndomsbästis barn vill hålla en i handen och låter sig tröstas av en när hon är ledsen. Och framför allt är det vackert att se vilken underbar mamma ens barndomsbästis är.

 

Sommarkvällarna har jag spenderat på min fantastiska balkong och jag har betat av diverse bra tv-serier. En kväll tillät jag sorgen över Sesam nå mina känslor men då kastades jag utför ett stup och ner i ett svart hål så till den grad att jag blev rädd för mig själv, mina känslor och mina tankar. Jag insåg att även om jag har två katter till, så är det en sorg som fullständigt kan förgöra mig om jag inte håller den lite på avstånd. 

 

I övrigt har jag återställt sömnbalansen och ser faktiskt fram emot att träffa mina härliga kollegor igen 7 augusti. Imorgon ska jag beta av det sista naturreservatet i kommunen och därefter är dagarna hyfsat planerade. Oavsett så har jag aldrig känt mig så avslappnad under en semester och inför att återvända till arbetet. That counts for something, something much. 

 

2 juli 2018 blev min mest fruktade dag. Jag minns hur jag brukade tänka, hur jag brukade känna. Innan jag skaffade henne. Hur det skulle vara att mista honom utan att ha någon annan som tröst. 

 

Veckan innan midsommar fick jag frågan var jag ville att han skulle begravas. För hans kissbeteende började nå sin gräns. I en vecka skärpte han upp sig, sedan eskalerade det som aldrig förr. Tills gränsen var nådd. På söndagskvällen ringde jag min pappa i halvlek. På måndagsmorgonen ringde han upp och hade fått en tid samma kväll. Jag bröt ihop, jag var inte beredd. Men insåg också att jag aldrig kommer bli det. Hela arbetsdagen var att vara på gränsen på att bryta ihop. Varenda toalettpaus, varenda körsträcka innebar tårar (och jag gråter aldrig). 

 

För min hjärna och mitt hjärta kunde inte förlika sig med att ta död på någon som i övrigt var pigg, glad och tillsynes frisk. Lika benägen att ge kärlek och tröst som alltid. 

 

När jag kom hem mötte jag min bästisgranne och rökte en cigarett med honom för att få känslorna under någonlunda kontroll, som om det nu går. Gick upp till min älskade katt och försökte kela men han stötte bort mig. Som att han visste vad som väntade. När han utan protester gick in i transportburen bröt jag ihop. När jag tog ut honom ur den, hos veterinären, bröt jag ihop igen. Höll honom nära, luktade på honom, pussade på honom, och försökte få hans närhet att få min kropp att sluta skaka. När han var på britsen fick han lugnade och jag kände inte längre igen hans ögon, hans andning. Jag stod lutad, la mitt huvud nära hans och tittade in i hans ögon. Såg bakom honom hur hon satte den stora sprutan i honom. Och jag kommer aldrig glömma ögonblicket då jag såg honom dö. På grund av mitt beslut. Jag stod och hyperventilerade av sorg mot en hård brits över att ha tagit bort en varelse som gett mig så otroligt mycket kärlek under nästan fjorton års tid. 

 

Vi begravde honom under ett vackert träd i mina föräldrars trädgård. När jag skulle ta ut hans döda kropp i buren höll jag honom hårt mot mig, grät igen, ville inte släppa taget. Var tvungen att lägga hans döda kropp i en plastpåse och se den sänkas under jorden. 

 

När jag vaknade dagen efter undrade jag vad jag hade gjort och ville själv då. För när han kom in i mitt liv var det ungefär såhär:

 

 

Men dagen efter hade jag fina kollegor som brydde sig, som förstod och som distraherade. Hela dagen var att vara på bristningsgränsen att bryta ihop av sorg och på kvällen grät jag ut allting. Sedan dess har jag varit samlad och förstått att beslutet var rätt. Det finns ett hål i mitt hjärta men det gör inte så ont som jag trodde. Men det kommer säkert komma i vågor.

 

5 augusti 2004 - 2 juli 2018 fick jag ha honom i mitt liv. Han började spinna bara av att se mig, bara av att höra min röst, bara av att ha mig nära. Han såg när jag var ledsen och erbjöd tröst. Han var otroligt krävande men det var någonting som fick mig att älska honom ännu mer. Jag vill tacka honom för att han fick mig att känna mig älskad. Men jag vet också att det går att leva utan honom. Även om det är tungt.

 

Jag upphör aldrig att förundras av vissa saker i livet. Och det är väl det jag gillar mest med just livet; att det då och då bjuder på överraskningar. Ikväll lämnade jag jobbet med en varm känsla i hjärtat, jag fick se någon få det bra och anhöriga såg det också. Det var precis vad jag behövde inför det som komma skall.