Under en pratstund med den där grannen som sprang rakt in i härtat från första stund så blir jag påmind om allt det vackra som ändå ryms i kontrasterna. Intensiteten i känslorna när saker och ting inte är konstanta, likadana dag efter dag. När vardagen känns som ett inferno blir helgen ett paradis. Och avtrubbade smaklökar får liv igen.

 

 

Jag tänker ofta på det citatet. Än. Även när mina försök att dela glädje möttes av en kall vägg. Hur jag till sist stängde av känslorna, både de som ger energi och de som tar. För att inte gå sönder när föraktet syntes i ansiktet och hördes från munnen. Återkommande. Avsaknaden av värme, den konstanta närvaron av kyla. Och kanske är det därför jag fryser som jag gör nu. Det kommer att krävas tid att tina upp igen. Det har redan tagit lång tid. Mer behövs.