Jag får kramar och en teckning av ett barn i tjänsten och återigen blir det så självklart för mig att det här är precis vad jag ska göra. En familjehemsförälder säger, som om det är det mest självklara i världen, "du är väl högkänslig" och i samma ögonblick förstår jag att vi har det gemensamt. 

 

Isiga vindar biter mig i ansiktet, invaderar mina fingrar och jag köper körsbärskvistar för att ändå ha vår inomhus. 

 

Jag äter tårta och smörgåstårta på jobbet och göra inga specialkostbeställningar utan äter dem i dess fulla prakt. Mjölk, gluten, socker. Och just nu känns det så avlägset, nästan overkligt, att jag under halva mitt liv blivit så sjuk av mat som nu bara ger effekten glädje. En kollega säger att jag ser förälskad ut när min blick är fäst på smörgårstårtan, och jag svarar att mat har den effekten på mig. 

 

I mitt Nexflixflöde dyker Garden State upp och jag kommer aldrig sluta älska den.