All förändring, även den som är positiv, är omtumlande. Det är så livet är. 

 

Så inser jag att jag under det senaste halvåret har hittat tillbaka till någonting i mig själv, någonting som legat vilande under en lång period. Återigen är jag personen som hittar humor i allting och jag hör mitt eget gapskratt nästan dagligen. Jag hade nog glömt hur det kändes. 

 

Jag lever återigen i nyanserna och där vill jag alltid vara. Det finns inte längre några begränsningar och jag tänker på när jag sa att jag skulle äta mig frisk. Jag visste inte då hur rätt jag skulle få. 

 

Fortfarande finns en förkärlek till melankolin mellan andetagen men när jag går hem om kvällarna ser jag stjärnorna klart och jag känner en inombordlig lycka.

 

Jag är på rätt plats och jag har bara börjat.