Är det någonting som livet har lärt mig så är det att det inte går att lita på en annan människa. Opåltlighet är i människans natur därför att människan är en komplex varelse som påverkas av många faktorer. Men detta faktum har också präglat mig som människa och gör än idag. Jag är ödmjuk inför faktumet men måste också skydda mina egna känslor i och med det. Därmed inte sagt att jag gett upp hoppet om människor för det händer fortfarande att jag känner tillit till personer i olika situationer och perioder men det slutar nästan uteslutligen alltid i en känsla av besvikelse och svek hos mig själv. Och just därför väljer jag att kanalisera det mesta av min kärlek till djur istället. För det är mer förutsägbart, mer pålitligt. 

 

Även om jag är en högkänslig person så föredrar jag att olika situationer behandlas och hanteras med fakta och inte affekter. Så därför är det logiskt att jag krockar med affektstyrda personer som fastnar i detaljer eftersom jag själv har ett annat perspektiv som mer handlar om helheten. Och är det någonting som blivit tydligt på sistone så är det att affektstyrda personer har långt till ödmjukhet och svårt för att ta till sig perspektiv som skiljer sig från deras egna. Jag önskar bara att det fanns en ömsesidig respekt för varandras olikheter. För det är intressant att analysera människor ur ett psykologiskt och sociologiskt perspektiv på avstånd men att samtidigt vara mitt i det är som att vistas i en tornado.

 

Så just nu är jag ganska trött, både mentalt och fysiskt, och välkomnar långledigheten som en skänk från ovan. Jag viker inte ner mig när det inte finns skäl till det men det tar mycket energi att stå emot starka, destruktiva krafter, och den energin hade jag gärna använt till annat.