Jag gör som varenda år. När ingen ser sparkar jag mig fram genom lövhögarna och känner hur mungiporna okontrollerat dras uppåt. En lekfullhet som aldrig växer bort. Och mina ögon fastnar när solens strålar förstärker höstens färger och gör världen vacker. 

 

Och så en känsla som jag hade glömt bort. Känslan av att tycka om att gå till jobbet och att inte ha bråttom därifrån.