Medan löven fortfarande skiftar färg får jag höra att min högkänslighet inte måste innebära att konstant skydda mig från överstimulans och andras energier. Att det finns sätt att bejaka det, låta det strömma fritt in i mig utan att det rubbar min balans. När de flesta löven fallit till marken märker jag hur saker och ting berör mig, når mig på ett sätt som jag inte längre än van vid. En av mina själsfränder förklarar det med en självklarhet. Att det är som mitt hjärtchakra är öppet.

 

Jag har hittat tillbaka till en vardag med skratt och leenden. Jag kör genom listerlandet sjungandes på Dancing in the dark och känner av de magiska effekterna som koffein har på det centrala nervsystemet. Något som min kropp inte har fått uppleva på över två år. Äntligen förstår jag att det är i nuet som lyckan finns. 

 

 

Och när jag går backe upp och backe ner, kantad med gatsten, bland solupplysta trädtoppar mot klarblå himmel är det precis vad jag känner. Att jag är på rätt plats. Varenda morgon och varenda kväll fastnar min blick i höghusen som jag känt en längtan till i flera år. Och snart, snart är det där jag bor.