Det är klänning, ballerinaskor och uppknäppt jacka. Det är bra ammunition mot den stress som gång på gång försöker dra ner mig i ett svart hål av ilska, uppgivenhet och frustration. Jag är trött på att ha längre perioder då min kalender i vardagen inte ger minsta utrymme till varken återhämtning eller eftertanke. Varenda cell i min kropp protesterar, vägrar normalisera det. Så någonting som aldrig borde ha lagts på mig när jag så tydligt signalerat lägger jag tillbaka igen. Efteråt skakar jag av mig den värsta ångesten på en solvarm gräsmatta och skrattar så det ekar i huvudet. Att sätta gränser i den kontexten fyller mig fortfarande med känslor av skam, otillräcklighet och misstro. För skulden läggs alltid på mig som enskild person och aldrig på systemet, på situationen. Men jag vet också att det inte är något som jag kommer att finna mig i, som jag kommer att internalisera. Så när kvällen kommer känner jag rytmen, börjar sittdansa under yogapasset. Och jag vet att det som gör att mina steg känns lättare just nu är att jag har något fint att se fram emot.